La vie en france

Berlina och Parisa

2011-01-26T01:14:00.001+01:00

Bara för att jag precis har lärt mig att göra såna här tjusiga collage så kommer här en liten bildbomb av Linas besök hos mig i Paris i somras...

När nöden kallar

2010-06-19T19:09:00.000+02:00

När man bor på ca 9 kvm finns det inte mycket utrymme för sådant man i vanliga fall är van vid, såsom mer än två stolar, en köksfläkt, eller en toalettdörr. Ja, jag bor med toaletten mitt i rummet. Det må låta lite udda, men det finns en hel del fördelar också:

Jag behöver inte pausa om jag ska gå på toa när jag ser en film
Om telefonen ringer når jag den nästan var den än ligger i rummet
Jag kan se det svepande ljuset från Eiffeltornet på kvällen samtidigt som jag sitter och filosoferar på toaletten
Jag behöver inte vara rädd att dörren ska gå i baklås
Det är en dörr mindre att ta sig igenom när man precis kommer hem och är meganödig

En stor nackdel fortfarande: när man har besök. Det finns ingen dörr!

Historien som nästan fick Ag att kissa på sig av skratt

2010-05-26T15:45:00.000+02:00

Apropå arbetssökandet jag skrev om tidigare, så hade jag en väldigt intressant upplevelse via telefon, som jag tyckte behövde föräras med ett eget inlägg. En man från ett hotell hade fått mitt CV och ringde för att boka in en intervju några dagar senare. Han började ställa lite frågor redan på telefon, och ville att jag skulle berätta lite om mig själv. Inga problem. Jag la fram mitt stora språkintresse (och språkkunskaper inte minst!) och lite annat. Sedan gick konversationen, översatt från franska förstås, ungefär som följer.

Gubbe: Hur klär du dig?
Jag: Ja,, jag brukar oftast ha klänning eller kjol.
Gubbe: Äger du någon minikjol?
Jag: Ööh, ja, kanske
(jag tänker att det får jag väl lov att införskaffa i värsta fall)
Gubbe: Brukar du använda trosor?
Jag: Ja, självklart!
(hoppas naivt att han bara vill försäkra sig om en eventuell anställd ska klä sig propert, som på seriösa hotell)
Gubbe: Skulle du kunna tänka dig att inte ha det när du arbetar?
Jag: Öööööööööh, om du ställer såna frågor så tror jag inte att det är ett arbete som intresserar mig.
Gubbe: *klick*

HAN la på! Kunde inte jag åtminstone ha fått den rätten efter ett sådant samtal? Så här i efterhand skrattar jag mest åt det. Vilka människor det finns…

Sedan sist

2010-05-26T15:32:00.002+02:00

Har det inte hänt någonting i Frankrike sedan i december, undrar folk. Självklart har det gjort det. Jag har bara inte fått mig att skriva om det än. Nu kommer dock hela historien, i korta episoder åt gången förstås, annars orkar väl ingen läsa (och jag antagligen inte skriva allt heller). Några korta kapitel för att ni ska hänga med sammanfattar jag genom dessa tre S:

Sysselsättning:

Jag åkte ju hit med målsättningen att skaffa ett jobb, men så blev det inte riktigt. Jag jobbade ordentligt på mitt CV, och min lärare från Nice, Nicole, korrekturläste och godkände både det och mitt personliga brev, eller lettre de motivation som man säger på franska. Jag var nöjd med slutresultatet. Jag delade ut en hel del CV:n, både på slumpmässigt utvalda ställen jag gick förbi som såg trevliga ut och på ställen där det satt annonserat i fönstren att de sökte folk. Jag sökte mest i butiker, men även en del hotell. Jag var på några arbetsintervjuer också, men från hostelet ringde de inte ens tillbaka veckan efter som utlovat, och butiksjobbet i St Germain gjorde jag nog bort mig från genom att tänka som en svensk.

Till sist tröttnade jag på sökandet, av många anledningar, och bestämde mig för att hitta en annan lösning. Nu har jag precis börjat studera på en språkskola, vilket förhoppningsvis ger mig lite CSN snart, men främst lite rutin i vardagen och umgänge med andra människor. Skolan, Accord, är väldigt seriös, och läraren jag har haft hittills är också väldigt bra. Jag hamnade, utan större förvåning, i skolans högsta grupp, men det som är lite tråkigt är att den gruppen består av alla nivåer från B2.2 och uppåt (jag borde ligga på C någonstans), så det är ändå ganska stora skillnader mellan klasskamraternas nivå på franska. Stämningen är trevlig i alla fall, och förhoppningsvis kommer jag att slita så pass mycket med grammatiken nu att det inte ska vara några problem att komma in på Översättarprogrammet i Uppsala nästa vår, vilket ju var ett av delmålen med att stanna i Frankrike även under våren.

Sovplats:

Att hitta boende i Paris är inte det lättaste. När jag anlände till Paris bodde jag två dagar hos Ag, vilket var mysigt men lite trångt - henne lägenhet är kanske 10 kvm stor, och hon har bara en enkelsäng. Därför flyttade jag vidare till Åsa, dotter till vänner till mina föräldrar - dvs ingen jag hade träffat förut, men när hon hörde att jag skulle till Paris var hon snäll och erbjöd mig sovplats hos henne. Hon har en trea precis utanför stadsmurarna, så där fick jag eget sovrum. Lyx! Efter närmare en vecka där drog flyttlasset (= jag, en stor ryggsäck, en gigantisk resväska, en liten ryggsäck, min datorväska och en handväska) vidare till Monmartre, där min italienska vän Gaia bor. Hon och hennes pojkvän skulle både resa bort ett tag, och lämnade därför generöst sin tvåa till mig. Så under en hel vecka hade jag lägenheten för mig själv (jättemysigt precis nedanför Sacre Coeur), innan pojkvännen Yago, spanjor, kom hem och delade lägenheten med mig i en vecka. När Gaia sedan kom hem, och dessutom hade sin kusin Anny med sig, då blev det trångt på riktigt. Men vi fixade det, och jag stannade där ytterligare två veckor innan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet.

Under hela den här tiden hade jag alltså letat boende. Jag letade på internet, i svenska kyrkan, i amerikanska kyrkan… Jag ringde på annonser, tittade på olika rum, och började inse att historierna jag hört om boende i Paris tyvärr tycktes vara sanna. Det finns så mycket skit! Jag förstår inte hur någon kan förvänta sig lyckas hyra ut små sketna rum som inte ens har dusch och toalett (och dessutom till hutlösa priser), men i den här staden går det visst. Jag gav mig i alla fall inte, och till sista hittade jag en annons på anslagstavlan i amerikanska kyrkan som gav resultat. Jag föll för den på en gång. Utsikt över hela stan, inkluderat Eiffeltornet och Sacre Coeur. Det kallar jag att bo i Paris!

Sinne:

Jag måste börja med att säga att jag är sjukt imponerad över de av mina vänner som har lyckats göra sådant här tidigare (Hanna i Paris, Lotta i London osv). Jag pallade inte trycket. Visst, jag gav inte upp helt och åkte hem, men jag satsade inte helhjärtat på att verkligen få vilket jobb som helst. Jag ville helt enkelt inte det. Vissa trivs säkert jättebra med att vara servitriser eller liknande, men det är verkligen inte min grej, och jag visste att jag inte skulle trivas här med ett sådant arbete.

Det var ganska tunga veckor när jag befann mig helt själv, och bara gick runt med mina CV:n. Jag blev galen av att inte träffa människor! Eller ja, självklart träffade jag människor om dagarna, men jag längtade efter en vardag, med rutiner, umgänge, uppgifter osv… Det trodde jag nog inte ens att jag skulle säga om mig själv, men att gå sysslolös var tråkigt! Katarina och Ag, de jag har umgåtts med mest de här månaderna, har ju egna saker att göra också. Katarina jobb i sin au pair-familj och Ag en massa tentor och inlämningar till sin filosofi… Nu är ensamhetens tid förbi i alla fall, för i skolan träffar jag folk varje dag, och flera av dem i klassen/från skolan har jag redan hunnit hitta på saker med på eftermiddagarna. Det känns bra! Och filosofin det löser sig verkar fortfarande fungera...

Utsikt från mitt fönster

En lång väg hem

2010-05-11T23:44:00.001+02:00

Jag och Elin hade en hektiskt morgon - helt i onödan skulle det visa sig. Vi hade inte riktigt hunnit få ordning på allt i lägenheten när vår hyresvärd kom, så han fick se på medan jag sopade undan det sista och Elin sprang över med lite grejer till sin nya lägenhet (hon skulle komma tillbaka efter jul). Sedan kom det stora provet: att få ned våra fyra stora väskor för de fem våningarna. Jag knegade på, och Elin kom tillbaka precis i tid för att springa till flygplatsbussen. Den hann vi också med precis i tid, men när den gick sakta blev vi lite oroliga ändå. Skulle vi missa incheckningen? Vi fick ett lugnande telefonsamtal som sa att vårt flyg var lite försenat, så det var antagligen ingen fara. Väl framme sprang vi genom flygplatsen, checkade in, och såg när vi var färdiga att klockan var precis fem över elva, 45 minuter innan flyget skulel gå. Vi hade alltså hunnit på minuten. Flyget skulle vara femtio minuter sent, så vi stannade kvar vid incheckningsområdet för att prata lite med de av våra vänner som skulle ta Köpenhamnsflyget, en timme senare än oss. Helt plötsligt ser jag hur tavlan slår om, och det inte längre står “mer information kommer” utan “planerad avgång 22.50”. Vi trodde att det var ett skämt, vårt flyg kunde ju inte vara elva timmar försenat, men jo. Vi hade alltså en hel dag att spendera på flygplatsen. Spännande!

Tur i oturen var ändå att större delen av klassen skulle med samma flyg till Stockholm, så vi fick definitivt kvalitetstid tillsammans den dagen. Flygbolaget bjöd på matkuponger iaf, och det fanns gratis trådlöst internet på flygplatsen, så vi klarade oss rätt bra. Det visade sig att vårt flyg aldrig hade lyft från Arlanda den morgonen, eftersom en passagerare hade sett gnistor i ena motorn. Planet evakuerades genast, och ställdes undan för reparation. Inga andra plan fanns dock lediga, men mot kvällen fick de loss ett flygplan i Norge, som kunde hämta upp passagerarna i Stockholm, flyga dem till Nice, ladda om och flyga hem oss till Sverige. Vi kom fram tolv timmar senare än beräknat, dvs tre på natten. De flesta som hade skjuts inplanerad fick försöka ordna sådan på nytt, för inte många kunde åka och hämta då när de började jobba några timmar senare, vilket exempelvis gällde min pappa. Katarinas pappa hämtade hem henne till Uppsala, och jag fick skjuts med dem. Jag väckte Lotta mitt i natten, och kom hem till henne klockan fem på morgonen. Inte ultimat, men där stod en bäddad soffa och väntade på mig. Jag har nog aldrig sovit så gott som den natten. På köpet fick jag tid att umgås med Lotta hela måndagen, och när pappa kom förbi och hämtade mig på kvällen hade det gått mer än ett dygn sedan jag egentligen skulle ha varit hemma på landet. Definitivt den största försening jag har varit med om, men jag är ändå på något sätt glad att det gick som det gick.

En sista dag i Nice...

2010-05-11T23:36:00.000+02:00

Sista dagen i Nice, och snön låg kvar lite här och var. Med sådant väder tyckte vi att vi ändå lika gärna kunde lämna Rivieran och åka hem till Sverige. Först fanns det dock några sista minuten-klappar att inhandla och sista minuten-turistmonument att besöka. Jag drog på mig de nya, fina stövlarna och för första gången den hösten vinterjackan (snällt av min pappa att släpa dit den så att jag kunde få annvända den en dag, haha), och gick ut på stan för sista gången. Jag hade fått för mig att jag skulle komma hem till Sverige med ny stil, så det blev en sväng till frisören. Jag kom ut nöjd, med platt hår och lugg. Jag mötte upp Alexandra för att gå till den rysk-ortodoxa kyrkan. Ingen av oss hade nämligen besökt den än, och det är en av Nice stora landmärken. Det finns många ryssar på Rivieran, vilket har lett till att de i Nice har byggt den största rysk-ortodoxa katedralen utanför Rysslands gränser (eller om det var församlingens storlek…). Fin är den i alla fall.

Hem och panikpacka lite mer, sen var det dags för middag. Anna, Matilda, Martina, Emma och jaghade bestämt oss för att prova Pelican’s, en mysig pizzarestaurang vi gick förbi nästan varje dag. Det tog hur lång tid som helst att få beställa, eftersom restaurangen var full, men när vi väl fick maten var den god. Jag passade på att äntligen äta en riktig Salade NiVoise. Som avslut på kvällen gick vi till Jonathan’s. Inte för en sista crack, det var redan gjort, utan för att prova deras giraffer - höga mixertillbringare med kran, och valfri drink inuti. Vi beställde en giraff med “1789” (jag och Anna hade precis gjort ett specialarbete om franska revolutionen). Den var lite blåsörjig till färgen, men rätt god. Roligast var ändå att få hälla upp i allas glas med den lilla kranen på sidan. Efter en sista bingo med jordnötsskal drog vi oss alla hemåt - det fanns ännu mer panikpackning att ta tag i (samt mitt och Elins lilla julklappsbyte), och tidigt morgonen därpå skulle vi lämna våra lägenheter.

Avskedsfest nr 2

2010-05-11T23:27:00.000+02:00

Då hade vi sett skolan för kanske sista gången, men än fanns det avsked att ta. Några skulle åka hem på lördagen och några på söndagen, så vi bestämde oss för gemensamt klassavsked på fredagskvällen. De flesta spenderade nog dagen med att försöka packa, städa och annat tråkigt. Jag åkte och köpte en ny torkställning, för den hade förstås gått sönder, med hopp om att hyresvärden skulle tycka att vi var duktiga och inte bry sig om att vi även hade råkat tappa något glas i diskhon. När jag var ute på stan tittade skinnstövlarna jag så länge spanat på uppfordrande på mig, som om de ville säga att det var sista chansen, och helt plötsligt stod jag där en tusenlapp fattigare (jag låg redan på minus) och med en stor kasse i handen (jag hade redan svårt att packa ner mina befintliga ägodelar). Smart drag*.

På kvällen möttes de flesta klasskamrater upp på restaurang Safari på Cours Saleya, där vi hade ett stort långbord bokat. Vi åt gott och drack vin, och Katarina delade till allas förtjusning ut ett litet citathäfte hon hade knåpat ihop, med roliga saker folk i klassen sagt under månaderna som gått. Efter trevlig middag gick jag och Elin hem för att hämta och lämna lite saker, medan de flesta andra tog en sväng förbi Jonathan’s för en sista crack (det hade vi gjort kvällen innan, bingo också). Döm om vår förvåning när vi kommer upp i lägenheten och ser snö på andra sidan fönstret! Nog för att vi befann oss i närheten av Alperna, men snö i Nice ser man mycket sällan. Folk var som galna på gatorna, hade snöbollskrig och filmade allt med mobilkameror. Det hade tydligen inte snöat i stan på fem år, och det var hela 23 år sedan snön dessutom låg kvar efter natten.

Vi gick ut i kaoset och halkade bort till Paganini-lägenheten där det vankades fest. Nu var det både klassen, några andra från skolan samt lite löst folk där, och vi höll på till långt in på småtimmarna. Jag hade tillverkat en egen Mina vänner-bok, med både klassiska och mer Frankrikeanpassade frågor, och fick under kvällen mina kära klasskamrater att både besvara frågorna och rita självporträtt. Som pricken över i satte jag på varje sida ett eller flera klistermärken som passade personen i fråga. Jag är mycket nöjd måste jag säga! Det är såna minnen som man kan glädjas åt under en lång tid efteråt, och det gillar jag. Hände det något annat spännande under kvällen? Köket blev ett dansgolv, vi gjorde miniluciatåg inför några fransmän med värmeljus i händerna och Matilda väckte (antagligen) grannarna med sin operastämma. Precis som det ska vara alltså!

* Skinnstövlarna visade sig senare faktiskt vara ett riktigt bra köp, för utan dem hade mina fötter knappast överlevt den strängaste vintern i mannaminne. Och så är de ju himla snygga också.

Avskedsfest 1

2010-03-27T03:38:00.003+01:00

Vi skrev vårt grammatikprov, och det gick rätt bra (jag fick VG, men är missnöjd med översättningsdelen - den borde ju ha varit min grej!). Ett muntligt prov i civilisation (där läraren i stort sett bad om ursäkt för att kursen inte hade varit tillräckligt svår för mig! Jag sa tack, men jag har haft det rätt nice) var det som återstod, och sedan var skoltiden avslutad för den här hösten.

France Langue bjöd in till avslutningsfest för alla lärare och elever, med vin chaud (lite som glögg), godis och kakor av alla slag. Vi uppträdde med det svenska Luciatåget ännu en gång (se bild i tidigare inlägg), och sen var det dags för julklappsutdelning. Alla hade haft med sig något för högst 2 euro. Perfekt tyckte vi, som sprang in i 1,95 euros-affären på andra sidan gatan och köpte klappar. Jag köpte en badtermometer, för jag vet inte hur många gånger under hösten vi hade funderat över hur varmt/kallt det egentligen var i havet (utom de gånger när Lisa helt enkelt tog med sin termometer). Hur som helst, tänkte jag att detta vore något för alla utländska studenter som envisas med att bada året runt, bara för att det går. Synd bara att den som drog mitt paket inte var en badsugen utländsk student, utan en av skolans franska lärare. Han såg väl lite småbesviken ut men skrattade i alla fall. Jag fick en påse franska pepparkakor, helt okej. Bäst var nog ändå ryggkliaren och spel-kitet.

När det kom till underhållningen fick vår klass visa sig på styva linan ännu en gång. Vi hade blivit Nicoles sjungande lite favoritskara, och fick därför visa för de andra hur det skulle gå till när man sjöng “J’ai du bon tabac” med de tre olika varianterna samtidigt. Hon var mäkta stolt! Även “vent frais” och “les trois rois mages” kunde vi sedan tidigare. Och så den sorgligaste av alla: “Une belle histoire”, som handlar om att mötas och sedan skiljas… Träffande! Till Nicole och skolan sa vi hej-hejdå, au revoir et à bientôt.

Vem vill ha paket?

Skönsjungarklassen i förgrunden

Jag, Nicole och Elin

Svenskt luciatåg på engelsk bar i Frankrike

2010-03-27T02:56:00.000+01:00

Apropå jul förresten, så bildade vi i klassen (eller större delen av tjejerna i klassen alla fall) ett litet luciatåg, som skulle uppträda på Wayne’s bar på Luciakvällen. Enda kruxet var att vi hade vårt stora grammatikprov dagen efter, men lovat är lovat, och vi ställde upp. Vi hade övat i skolan lite då och då under den senaste månaden, och hade lite snygga stämmor här och var. Vi gjorde oss i ordning hemma hos Katarina, vars lägenhet låg precis bredvid. Vi gjorde så gott vi kunde, med vita sommarklänningar, glitter i håret och röda band i midjan. Och ljus i händerna förstås! Blonda Natalie fick vara Lucia, med svenskimporterad elljuskrona på huvudet. Framträdandet på Wayne’s gick förvånansvärt bra, och skulle nog nästan kunna få kallas en liten succé. Wayne’s sålde sedan glögg och pepparkakor (och hade även köttbullar med potatismos på menyn!), vilket vi gladeligen intog innan det var dags att återvända hem till grammatikböckerna igen…

Den översta bilden är Sailas, och kommer egentligen från när vi lussade i skolan. De andra två är dock mina och tagna direkt efter tåget på Wayne's.

Joyeux Noël

2010-03-27T01:09:00.001+01:00

Det kan vara lite svårt att få julstämningen att infinna sig när man befinner sig på franska rivieran, det är ca 12 plusgrader och man är omgärdad av palmer. Vi gjorde så gott vi kunde med våra adventsfiranden, sånger och bak, och även staden Nice gjorde sitt yttersta för att få sina invånare att tro att de befann sig på kallare breddgrader. Förutom de klassiska gatubelysningarna och de julgranar som pyntats och ställts upp över hela staden var det på stortorget - Place Massena - som det satsades mest krut. Temat för i år var Ryssland, och det illustrerades genom en liten by med trästugor, fulla av tingeltangel, kakor och försäljare (klassisk julmarknad alltså), samt en liten skog av granar, spraymålade med något vitt som skulle föreställa snö (vi undrade genast om dessa sydfransoser någonsin hade sett snö). Gick man in i den lilla skogen fanns tre stora Matrusjka-dockor att krama om, och en miniatyr av Nice egen rysk-ortodoxa katedral - den största utanför Ryssland tydligen (eller så var det församlingen). Med lite brända mandlar eller rostade kastanjer i handen kunde man spatsera runt här långa stunder...

Julgranar och palmer, sida vid sida på Promenade des anglais

Discokulor i julgranen kanske är något att prova hemma också?

Place Massena förvandlades till en rysk skog med Pariserhjul...

Ryska gummor och svenska flickor

Skridskobana fanns det också! Och den stora julgranen i bakgrunden är en svensk donation (fråga mig inte varför).

Vårt vackra glasstorg, dränkt i julgranar

*Joyeux Noël är förresten namnet på en fransk-tysk-skottsk film, som handlar om det oväntade vapenstilleståndet i skyttegravarna vid en gräns under första världskriget, på julen förstås. Sann historia, ch filmen måste ses!

Alors on mange

2010-03-26T01:22:00.007+01:00

Här kommer ytterligare ett sånt där lite meningslöst inlägg, som egentligen bara består av små minnen från härliga dagar och kvällar i Nice. De tillfällen som inte förärats med helt egna blogginlägg, men som inte var mindre minnesvärda för det.

"Pianobaren" längre ner efter vår gata - härliga osttallrikar!

Fransk "julstubbe" - buche de Noël

Lasagne-mums hemma hos oss

Brice de Nice heter en störtskön film vi såg - här kunde man få likadan tröja som han har i filmen. Ça farte?

Och så lite vy över Place Massena i julskrud

Härlig crêpe med chévre och honung

Hur firar man bäst en tenta? Med vin, ost och choklad förstås!

Finns det hjärterum så finns det stjärterum!

Årets sista dopp?

Sista pannkaksfrukosten...

Härligt att hänga på stranden, så där runt 15:e december

100% Sushi, igen

Vattenpipa på Emils balkong

Skål Mattan! Våra drinkar matchade lampan på Shapko

Soirée derailée

2010-03-26T00:04:00.002+01:00

Lag Najs

Ni minns den där Beaujolais-festen vi var på? Jean-Jérôme ordnade ytterligare en tillställning på sitt café, denna gång med jultema. Jag och Elin drog på oss det juligaste vi kunde komma på - vilket i mitt fall var rödrutig klänning och i hennes grangröna strumpbyxor - och begav oss dit. Vi kom precis i tid! Simon, Isak och Peter höll nämligen i ett musikquiz, som satte i gång så fort vi hunnit sätta oss ner med vårt lag (Julia och Emil). Trots min stora quizvana gick det inte jättebra för lag Najs, men vi skyller allt på blinda domare! Vi hade i alla fall sjukt kul under tiden. Vi beställde in lite vin och charkuterietallrik med ost, samt provade JJ.s egna shots. Någon slags karibisk rom med färskmixad mango - hur gott som helst! Lite som fruktshake eller sorbet, i miniformat förstås.

När stället började stänga och JJ fick stanna kvar och sopa upp “snön” (mjöl tror jag) från gatan, gick lag Najs med förstärkning vidare till Check Point. Det var inte jättemånga där, så kvällens gitarrspelande underhållare frågade oss vad vi ville höra, och vi önskade pop/rock. När även de skulle stänga fick vi ett ryck och drog med alla på efterfest hemma hos oss - inklusive trubaduren Brian! Så efter depåstopp för cola och chips satt vi i soffan och på golvet i vårt vardagsrum och önskade låtar, och fick till sist lära oss texten till I’m yours. Oväntat slut på kvällen, men det var kanske de som var så härligt i Nice - man visste aldrig riktigt vad som komma skulle.

Quizmasters i tomteluvor

Jag och Juppan med jultillbehör

God jul!

Akrobatikkonster på hemvägen

Najs med egen trubadur

Ööh, vad kom den ifrån?

JJ:s knäppa lek

L'avent

2010-03-25T22:14:00.000+01:00

Andra advent, och det skulle firas minst lika bra som första advent! Jag hade lämnat Susanna på flygplatsen på förmiddagen, och mötte sedan upp ett gäng från klassen för att gå på “English christmas carols” i Nôtre Dame-kyrkan. Det var typiskt amerikanskt, men fina sånger och trevlig stämning. Efteråt bjöd de på fika på ett café bredvid. Vi gick sedan en sväng på julmarknaden, innan det var dags att styra kosan hem till mig. Nästan hela klassen kom dit, inklusive vår lärare Nicole! När vi hade pratat om lussebullar och pepparkakor i skolan tidigare tyckte hon att det lät spännande, och ville gärna smaka någon gång, så vi bjöd in henne på adventsfirande.

Vi gjorde storkok med glögg (Susanna hade haft med sig glöggkrydda), och hade även köpt glögg från den svenska affären. Sen hade alla tagit med sig lite allt möjligt, till exempel pepparkakor, mögelost och hembakta lussebullar. En colaflaska med ny etikett fick agera julmust, och fyra vinflaskor blev en adventsljusstake. Det var hur mysigt som helst, vilket även Nicole tyckte. Hon lärde oss en ny sång: vent frais. Med hjälp av pappersduksrullen från HP-festen kunde sångtexterna skrivas stort och sättas upp på väggen, och alla kunde hänga med. I trekanon lät det hur fint som helst! Vi övade även lite på svenska jul- och luciasånger, och Nicole försökte sjunga även hon. En sån där dag som bara blir bra helt enkelt. När jag åkte till Nice trodde jag nog aldrig att jag skulle finna sån här gemenskap <3

Hela gänget samlat

"Julmust" och "adventsljusstake"

Moa och Kakan, med kakor

- Vad får du allt ifrån Alex?

- Glllllöggen!

Nicole skriver på väggen

Sångtajm!

Crêpe Suzette

2010-03-22T02:45:00.000+01:00

Första helgen i december fick jag finbesök från Sverige i form av Susanna. När hon kom på torsdagen bjöds det på typisk Elin och Lovisa-lunch: tortellini (dock färsk för en gångs skull) i crème fraiche och herbes de provence. Det var en ganska tråkig dag för att vara Nice, med regn och blåst, så vi gjorde inte så mycket mer spännande än att ta en liten rundtur på stan och gå upp och kolla på min skola. På kvällen fick Susanna följa med mig till favoritcrêpestället på min gata, och äta sig mätt på både galette och crêpe sucrée.

Dagen därpå gav vi oss av på utflykt till St Paul de Vence, som vi hade läst om i Elins guidebok. St Paul är en liten medeltida by, precis som Eze, men det unika med St Paul är ringmuren som omgärdar hela staden, och ger den ett närmast avskärmat uttryck där den ligger på en kulle en bit inåt land. Det var en otroligt vacker liten stad, även den med myllrande kullerstensgator, valv och gränder, och full av små konstgallerier. Det gick dock ganska fort att se allting, så till lunch tog vi 1-eurosbussen tillbaka till Nice och letade upp ett boulangerie. Vi ville prova det regionstypiska pan bagnat - ett runt litet lantbröd fyllt med exempelvis sallad, ägg, tonfisk och tomat. Lite av en sallad nicoise i brödform. Den dröp av olivolja, men som tur var satt vi på en bänk på strandpromenaden. En ettrig liten hund hoppade runt och försökte få sig en smakbit, tills han fick ett ryck och sprang ner på stranden. Den nyöppnade julmarknaden fick sig ett besök på eftermiddagen, och till kvällsmat gjorde vi en läcker laxsallad och avslutade md färdiga små franska efterrätter. Jag ville självklart att Sussie skulle få prova en crack, så vi drog med Elin och Katarina och gick ned till Jonathans. Alltid lika gemytligt, med en gitarrspelande trubadur i hörnet och känsla av värmestuga.

Den gode Simon kom förbi med frukost på lördagsmorgonen, vilket väl hade blivit lite av en tradition hemma hos mig och Elin (liksom att skumma i Elins “svåra ord“-bok och lära oss nya saker). Bacon, pocherade ägg och fyllda bröd. Mmm! Riktigt bra uppladdning inför att klättra upp på kullen, vilket också hade blivit lite av en tradition när jag hade folk på besök. Alla måste ju få en chans att se den vackra utsikten över staden! Efter vandringen och lite fotograferande gick vi ned på baksidan av kullen, som vetter mot hamnen, och vandrade runt där ett tag. Det blev Socca (alltså kikärtspannkaka) till sen lunch, innan besök på den nyöppnade julmarknaden. Fenocchio, som egentligen hade stängt för säsongen, var specialöppet denna helg på grund av någon nationell insamlingsgala, så jag fick lyckan att visa Sussie hur riktig glass ska smaka! På kvällen hade vi lite hemmamys med fransk film (2 x Bronzés - snabbt prat och ingen textning!) och Pili-pizza. Himla mysig helg, som tog slut alldeles för fort. Susanna gick en liten promenad på söndagsmorgonen, medan jag var i duschen, och kom tillbaka med nybakta croissanter och pains au chocolat till frukost. Jag följde henne till flygplatsen, och voilà, au revoir.

Mercredi, 2 decembre

2010-03-18T01:25:00.000+01:00

Onsdagen den andra december. Solen sken, och det kändes lite som vår i luften. Vi ville passa på att besöka så många små orter i närheten som möjligt innan vi åkte hem, så vi tog tillfället i akt denna lediga dag. Vi var ett litet tjejgäng som på förmiddagen tog bussen till Eze village - en liten medeltida by, högt uppe på klipporna ovanför havet. Där fanns jättemysiga små kullerstensgator, murgrönetäckta valv och små gallerier. Vi hade gärna velat besöka den exotiska trädgården också, men den var stängd eller dyr, jag minns inte riktigt. Alexandra tyckte säkert ändå att kaktusen med stora röda bär var tillräckligt exotisk, så många taggar den gav henne när hon försökte leka Baloo.

Vi åt medhavd lunch på en bänk och en stenmur, med utsikt över det fantastiska Medelhavet, innan vi påbörjade nedstigningen till Eze bord de mer. Stigen är uppkallad efter Nietschze, eftersom han själv ska ha gjort denna vandring och lovordat den. Den utefter berget slingrande stigen var en fantastisk upplevelse, med den underbara vyn och i det härliga vädret. Vi upprepade hela tiden “Det är andra december! Kan ni fatta att det är andra december idag?”, och tänkte på vilket ruggigt väder det säkert var hemma i Sverige. När vi kom ner till vår slutstation hade flera av oss tagit av sig till t-shirt, men Julia drog av sig alltihop och slängde sig i havet. Så fantastiskt var vädret, och vi utropade alla ännu en gång “Det är andra december idag!”

Fait maison

2010-03-14T23:19:00.001+01:00

Om det finns någonting som gör att vi svenskar vill känna oss extra svenska, fira högtider extra mycket osv, så är det att befinna sig utomlands. Som jag skrev någon gång tidigare så tittade vi mycket på gamla julkalendrar, som vänner tagit med eller som vi fått skickade till oss, men julförberedelserna gick längre än så. Första advent, vilket fortfarande var i november, klämde nästan hela klassen in sig i Annas och Matildas lilla lägenhet. I köket plockades det fram pepparkaksdeg och ingredienser till lussebullar. Några kavlar hade vi inte, men en hel hög med vinflaskor. Det fungerar minst lika bra! En flaska vin och en påse glöggkryddor sattes att koka på spisen under tiden. Alexandras iPod med Absolute Christmas gjorde stämningen, och så tände vi ett litet värmeljus i en fiktiv adventsljusstake. Dagen var fulländad när vi med nybakta pepparkakor, nygräddade lussebullar och rykande glöggkoppar kunde slå oss ner i vardagrummet till ett avsnitt Itzhaks julevangelium.

Le cocktail

2010-03-08T01:14:00.000+01:00

Cocktailparty - behöver jag egentligen säga mer? Jag och Elin bjöd in hela klassen, samt lite annat folk vi kände, och alla tog med sig ingredienser till en favoritdrink. Allt ställdes sedan upp på en bänk, bartenderutbildade Sarah och Emil stod för kvällens skakande, och gästerna kunde mingla runt i fina klänningar (eller motsvarande för de få killarna förstås) med cocktails i handen. Simons giganthögtalare och välblandade iPod gjorde inte direkt saken sämre. Spontandansgolvet med gamla barndomshits av Spice girls & co var nog höjdpunkten! Sjukt trevlig kväll. Sedan gick jag ut och fick min plånbok och telefon stulen, men det är en annan historia... Njut av bildkavalkaden i stället!

Chez les filles

2010-03-08T00:47:00.000+01:00

Går man i en klass med 21 tjejer (och tre killar) blir det inte direkt grabbigt om man säger så. Axina och Emma bjöd in till tjejkväll, och även killarna var bjudna, även om de inte vågade dyka upp, tss... Alla tog med sig något patisserie de gärna hade velat prova, såsom millefeuille och macaron, och sen ställde vi upp allt på ett smakbord. nagellack, ansiktsmasker och annat übertjejigt skulle också användas under kvällen, men när vi var så många blev det enklast att samlas kring TV:n. Värdinnorna hade lagt fram extra madrasser framför soffan, samt filtar ch kuddar, så vi kunde mysa riktigt ordentligt. Filmvalet var självklart: Love Actually och Sex & The City - Filmen. Riktigt bra uppladdning inför vad som skulle komma dagen efter, nämligen mitt och Elins cocktailparty!

La vie est belle

2010-03-08T00:41:00.001+01:00

Om solen skiner (och värmer!) trots att datumet visar på 20:e november, och man dessutom har en hel dag ledig från skolan, då måste man ju hitta på något speciellt. Jag och några kursare bestämde oss för promenera hela vägen till grannorten Villefranche. Några andra från klassen hade gjort det tidigare, och sa att det egentligen inte tog mer än en timme att gå, men att man stannade så ofta för att fota att man fick räkna med lite längre tid än så. Och OM det stämde! Även om bilar susade förbi oss på ena sidan hela tiden, så var den fantastiska kustvyn på andra sidan allt vi kunde tänka på. En riktigt härlig promenad i solen blev det, och många foton tagna förstås. Vi gick bland annat förbi Chateau de l'Anglais, ett rosa slott som man ser på långt avstånd, där det ska ha bott en rik engelsman för länge sedan... Nu är huset omgjort till flera lägenheter i stället. Synd att det inte gick att komma närmare än det höga staketet.

Väl framme i Villefranche blev det dags för lunch. Några hade med sig smörgåsar, men jag hade inte hunnit göra någon, så jag köpte en inne på en bar. Amerikansk kallades den - både köttfärsbiff och pommes frites i. Udda men gott! Sen kikade vi in lite i små affärer, och köpte på oss en massa Herbes de Provence (Provencalska örter - mycket regionstypiska) och lavendelkuddar att ta med hem till julklapp...

Vi kände att det fanns energi kvar i benen, så vi bestämde oss för att följa kusten ytterligare en bit, och gick ut på Cap Ferrat. Från julkalendrarna vi redan börjat ladda med hade vi fått en ramsa, som satt sig på hjärnan. En rad löd "Klockan fyra såg en myra", så gissa om vi blev glada när vi upptäckte att det fanns en plats som hette Baie des Fourmis - Myrornas vik - ute på halvön. Inte allt för seriöst fotoposerande där inte... Lyckan var gjord när vi sedan fick syn på en myrstack nära ett träd, gick närmare, tittade på klockan och insåg att den var exakt fyra. Det gjorde vår dag, ch vi unnade oss att ta bussen hem, för att sedan laga en stor festmåltid till oss och några till, och sedan fortsätta se på julkalender förstås...

Ramsan från Jul i Kapernaum:

Lilla visarn heter Lotta,

stora visarn heter Kent

Lilla Lotta satt på potta

Fråga Kent, vad som hänt

Kent han svara: Lyssna bara

Klockan ett var jag mätt

Klockan två mycket sjå

Klockan tre satt på sne

Klockan fyra såg en myra

Klockan fem spotta slem

Klockan sex gjorde spex

Klockan sju, var var du?

Klockan åtta hitta Lotta

på sin lilla potta

Vi vill ha vin, vill ha vin, vill ha mera vin

2010-03-07T22:20:00.003+01:00

Frankrike - vinets förlovade land. Befinner man sig här så länge som jag så måste man ju faktiskt lära sig att dricka vin. Vitt vin går ner rätt bra, och rött har jag börjat tycka är helt okej - fram tills jag upptäckte att det ger mig migrän. En teori är dock att sådant hänger ihop med pollenallergi, och beror på om ett rödvin ex. har lagrats i ekfat. Nere i sydfrankrike finns dock en specialité som inte lagras alls - Beaujolais [båjole]. Beaujolais är ett vin som kommer varje höst i en liten upplaga, och ska drickas färskt. Det blir ett stort ståhej varje gång, med fester och vinprovningar överallt. På restauranger och i matvaruaffärer ser man överallt skyltar med "Le Beaujolais Nouveau est arrivé!".

Simons coloc Jean Jérôme, som är manager på ett café i Nice, bjöd in till att fira Beaujolais-vinets ankomst i glada vänners lag. Till Café Cosmopolite begav sig då ett stort gäng från klassen, och undanbokade flaskor stod redan och väntade på oss. Med varje flaska ingick också ett fat med charkuterier, ost och lite sallad. Mycket trevligt! Och vinet då? Det var som väntat lite lättare och saftigare än vanligt rödvin, och det gick fint att dricka även för oss som annars håller oss till vitt. Synd att det bara säljs i slutet av november...

Det här var en torsdag, och på något underligt sätt verkade torsdagar ha blivit den inofficiella bära rutigt-dagen. Både jag, Elin, Simon och Isak hade rutigt på oss, och illustrerar här på bilden fyra olika sätt att bära upp en rutig skjorta. 1. Lång med leggings under. 2. Till kjol. 3. Med slipover över. 4. Till jeans. Som gjort för en mode-tidning!

Som vanligt när vin är inblandat blev det trevligare och flummigare ju längre kvällen led. Bland annat plockade Martina fram sitt munspel, Elin visade upp sina olika stora tummar och Emil fick prova andras hår... Om jag inte minns fel så slutade kvällen, som sig bör i Nice, med bingo på Jonathan's.

*Enligt wikipedia är Beaujolais-vin inte den korrekta beskrivningen av vinet ovan, då Beaujolais är en region varifrån många sorters mer lagrade viner kommer, så denna färska variant bör helt enkelt kallas Beaujolais Nouveau - det nya Beaujolais.

Bon anniversaire

2010-03-03T14:54:00.004+01:00

Bon anniversaire

Nos vœux les plus sincères

Que ces quelques fleurs

Vous apportent le bonheur

Que l'année entière
Vous soit douce et légère
Et que l'an fini
Nous soyons tous réunis

Den här födelsedagssången lärde vår lärare Nicole oss i samband med att någon i klassen fyllde år. Flera födelsedagsfiranden blev det under hösten, och de två största föll ganska tätt inpå varandra. När Emil fyllde hade Lovisa och några andra av tjejerna ordnat med en hemlig kväll för honom. Han fick ögonbindel på sig, och togs med på lite irrspår genom staden, så att han när vi tog bussen med nästan hela gänget från klassen inte skulle förstå att vi var på väg mot Villefranche. Där hade det bokats bord på en trevlig restaurang. Vi satt vid ett långbord uppställt mitt i den inglasade uteserveringen. Väldigt trevligt!

Roligast av allt denna kväll var att alla i smyg hade fått varsitt uppdrag på en lapp. Dett uppdrag skulle utföras under kvällen, utan att avslöja att det faktiskt var ett uppdrag. Uppdragen var dessutom så personligt utformade att de antingen skulle passa någon väldigt bra, eller vara helt tvärtemot den personen. Till exempel skulle Katarina skulle prata skånska hela kvällen, Sarah vara extremt positiv (hon utbrast hela tiden i saker som "Men är det inte fantastiskt!" och "Vad trevligt vi har det tillsammans!"), Natalie skulle gå runt och provsmaka allas mat och jag skulle hålla ett tal till Emils ära. Förutom middagen fick Emil även lite små presenter. Jag och Elin ville retas lite med "killen som läser franska" genom att ge honom extremfeminina strumpor: lila och rosa med glitter i. Men sen fick han faktiskt ett par vanliga herrstrumpor också... När middagen var över tog vissa bussen vidare till Monaco, medan jag och några andra tyckte att det var dags att ge sig av tillbaka hem till Nice. Mycket trevlig kväll, vilket jag tror att även Emil tyckte.

Någon vecka senare var det Matildas tur att fylla år. Trots att de flesta av oss hade redovisningar att förbereda till dagen efter så möttes ett stort klassgäng upp nedanför Matildas hus några minuter i tolv. Hennes kombo Anna hade lovat att hålla henne vaken. När klockan så slog tolv och födelsedagen skulle till att börja ställde vi oss nedanför deras balkong och tog i så högt vi bara kunde med "Ja må hon leva". En överraskad Matilda (och en självklart mindre överraskad Anna) släppte in oss, och med våra medhavda kakor blev det en riktig liten festmåltid uppe i deras etta.

Dagen efter var de flesta hemska språkhistorieföredrag över, och vi kunde fira Matilda mer ordentligt. Då blev det middag på den italienska restaurangen mittemot hennes och Annas hus, med fantastiskt goda pizzor (min hette Snövit och var med mozzarella och parmaskinka) och limoncello. Ballonger fick hon också, och sjöng gjorde både vi och kyparna. Ännu en lyckad kväll i Nice! Jag får erkänna att jag är lite sugen på att åka ner och fira min födelsedag med det kvarvarande Nice-gänget när det blir dags...

C'est de l'or

2010-01-12T19:01:00.011+01:00

Det har inte bara varit stora utflykter och besök från Sverige i Nice... De där små händelserna är lika betydelsefulla (och värda att fotografera, enligt min mening förstås). Som att hitta ett fantastiskt café med 15 sorters macarons, till exempel...

... eller att kunna sitta på stranden och skriva brev hem i mitten av november, medans ens coloc tar ett dopp i havet...

...eller att unna sig en spa-kväll i vindsvåningen, och få leka hulken under tiden...

...eller att ha en trevlig liten sushi-restaurang bara runt hörnet. Och dela allt detta med vänner. Det kallar jag guld.

Mon père et moi

2009-12-29T21:58:00.017+01:00

Pappa kom på besök, precis samma dagar som Elins mamma. Vi colocs åkte ut till flygplatsen på söndagen för att hämta upp dem, och roade oss med att skriva välkomstskyltar med "pappa" och "mamma" skrivet på. Norrmännen som kom med planet innan skrattade mycket åt oss när vi stod där och väntade, och vi förstod senare att man i Norge endast säger mamma och pappa upp tills ca 3 års ålder... Sedan heter det mor och far. En svensk kvinna frågade oss om vi inte visste hur våra föräldrar såg ut, haha. Till sist kom de i alla fall, båda med betydligt mer bagage än sitt eget. Jag och Elin började ju behöva lite varmare kläder! Pappa bodde på ett hotell precis vid Place Massena, så jag följde honom dit, innan vi åt lunch på torget mittemot Palais de Justice. Ugnsrostad kanin var lite speciellt men gott, men pappas rostbiff såg riktigt mumsig ut. Resten av dagen promenerade vi runt i gamla stan, gick upp på utsiktskullen och spatserade på La Prom'. Eftersom det var fars dag ville jag bjuda pappa på något speciellt, så det fick bli en tur till det bretonska crêperiet på min gata. Gubben där började nog känna igen mig, speciellt som jag alltid äter samma sak till efterrättspannkakan: salidou (lite salt kolasås typ, smakar knäck enligt alla svenskarna).

Dagen efter besökte vi hamnen. Vi gick ut på piren, och klättrade över ett staket för att komma ännu längre ut. Det var något ståhej på gång i hamnen och ute på vattnet också, vilket vi kom på var Louis Vuitton cup - en seglartävling som skulle pågå i två veckor. Pappa blev imponerad av det stora krigsminnesmärket, så jag tog kort av honom framför det, och en massa andra byggen i Nice. Han ville ha en fin bakgrundsbild till datorn på jobbet! Efter varm lunch på Cours Saleya (jag åt underbar sparrispasta och pappa mumsig lasagne) gick vi uppåt stan, och när jag sedan var på min muntliga lektion fick pappa gå själv i affärer. Vi fick göra lite plats i magarna genom att promenera efter den långa gågatan på Rue Massena, innan vi hittade en trevlig pizza- och köttrestaurang på samma gata. Det blir mycket restaurangbesök när man har far sin på besök... Väldigt trevligt!

På tisdagen hade jag planerat att vi skulle ta bussen till Villefranche, som ligger precis bredvid Nice, men pappa ville gärna fortsätta se den vackra kustutsikten ett tag till, så vi åkte lite längre och hamnade i Monaco. Pappa hade varit där en gång förut, men ville ändå gärna gå bort till Casinot. Vi satte oss på cafét precis bredvid, Café de Paris. Det var soligt och skönt, och vi kunde ta av oss jackorna. Antagligen den dyraste cola jag nånsin druckit, men är man i Monaco så är man. Det var en slapp och skön dag. Efter vilan i solen promenerade vi ner mot hamnen, tittade på lyxbåtarna (och funderade på varför det finns så många från George town) och åt till sist mysin lunch (anka!) innan vi tog bussen tillbaka till Nice. Jag var ännu en gång tvungen att gå på lektion. På kvällen visade jag lite mer av gamla stan, och sedan mötte vi upp Elin och hennes mamma för ett gemensamt restaurangbesök på Rossettisserie - toppenrestaurangen mittemot oss (fem olika sorters kött att välja på med antingen potatismos eller potatisklyftor och sås till, och en sallad i väntan - allt för 11 euro, oavsett vilken rätt man tar). Maten var supergod, och sällskapet trevligt. Kvällen likaså.

På onsdagen gick jag upp ovanligt tidigt för att vara jag, så att jag och pappa kunde ta tåget en bra bit bort efter Rivieran, nämligen till den gamla romarstaden Fréjus. Fréjus låter inte så himla franskt kanske, och det är för att det kommer från latinets Forum Julii. Det var alltså ett stort torg till Julius Caesars ära som låg i denna stad för länge sedan. Det finns en massa lämningar från den tiden utspridda över staden - toppen för en antikare som jag! Frankrikes Pompeji kallas staden... Vi hade dock lite problem att hitta till allt detta i början, eftersom det var helgdag (första världskrigets slut), och turistbyrån stängd. Hjälpsam ortsbefolkning gjorde dock att vi hittade till både gamla akvedukter och en ganska raserad amfiteater. Fréjus är en jättemysig liten stad, som verkligen känns genuin, och fransk helt enkelt. Några andra turister såg vi knappt till, så det var trevligt att gå runt på marknad och dylikt bland ortsbefolkningen. Det fanns också många trevliga små brasserier och caféer här och var. Lunch idag bestod av varsin rejäl club sandwich (lax respektive kyckling) med pommes.

På eftermiddagen gick vi en lång promenad bort till en helt nybyggd del av Fréjus, som ligger ute vid stranden. Här fanns stora lyxhotell med spainriktning, och en stor äventyrspark för cykel och andra sporter. När vi kom med tåget till Nice på kvällen var vi inte så hungriga, så vi bestämde oss för att gå till René Socca och äta nicoanska specialiteter. Pappa fick prova både socca (kikärtspannkaka), farcis (fyllda grönsaker) och beignets (friterade bitar, med ex. fisk inuti). Men inte nog med det, det fanns ju ytterligare en sak att prova innan resan var slut: Fenocchioglass! Så trots att det var ganska kallt på kvällen satte vi oss där med varsin strut, och pappa gav betyg helt klart godkänt.

Det blev en ätarvecka när pappa var på besök, alltid trevligt, men ännu trevligare var att få visa någon i familjen runt i stan, som ju hade kommit att bli mitt hem.

Être à la hauteur

2009-12-29T20:22:00.008+01:00

En tidig lördag morgon åkte vi ett jättestort gäng från klassen med på skolutflykt till Alperna. Man behöver inte alls åka långt för att komma högt upp, och i Isola (har Kents skiva något med det stället att göra tro?) som vi kom till kände man på en gång när man klev av bussen att det var betydligt kyligare än nere i Nice. Tur då att vi hade blivit förvarnade av vår lärare och tagit på oss ordentligt med kläder. Det var en toppenfin dag, trots kylan, och det blev många foton tagna. Här hade hösten, som vi knappt märkt något av i Nice, kommit mycket längre, och löven skiftade i många vackra nyanser av gult och orange. Vi vandrade uppåt i någon timme, pausade då och då med matsäck eftersom det var så tungt (luften blev bara tunnare och tunnare), gick lite vilse och tog ett tjusigt gruppfoto. Varm choklad nere i byn fick avsluta den underbara dagen innan vi trötta tog bussen tillbaka (och Elin väckte alla sovande resenärer med sitt höga skratt i telefon, haha)... Vi fick dock inte sova på en gång när vi kom hem, för lägenheten skulle storstädas - det vankades nytt besök.

Lämmeltåg av studenter

Isfenomen

Min söta coloc

Jag och min vandringsstav

Utsikt

Klassen + japaner

Trikoloren

Bal masqué chez Paganini

2009-12-29T19:32:00.012+01:00

Helgen efter att Tova och Anna var på besök bjöds det in till Halloweenfest hos Katarina och Elisabet. Efter en hel del funderande och lite knep och knåp fick jag ihop en utstyrsel. Amerikansk Halloween verkar ju gå ut på att ha på sig så lite som möjligt, men jag tycker att det hör till att vara läskig. Toga, romarsandaler, grönmålat ansikte och gröna ormflätor i håret blev slutresultatet - jag var Medusa. Elin följde med som pirat, och värdinnorna var Samara från The Ring respektive en ko. Under kvällen mötte jag också ett hiphopgäng, Coco Chanel, diverse spöken, Cruella De Ville, Turtles, Jokern, Fantomen på Operan och två pandor.

Jag hade med mig en liten kyrkogård som vi satte upp i trapphuset (utochinvända flingpaket med kända franska författares namn skrivna på), och badrummet var nedkladdat med något som föreställde blod. Kusligt... Ruggigt rolig kväll också, som slutade med dans på bordet inne på Waynes och lite pizza på gatan utanför. När vi dagen efter trasslade ut mina flätor såg det ut som om jag hade satt fingrarna i ett eluttag...

Språkvetarbesök

2009-12-27T16:10:00.013+01:00

Det var ju det här med att ha tid att uppdatera bloggen också... Nu är jag visserligen hemma från Nice, men än är det inte över, och det återstår dessutom en massa att berätta. Jag har till exempel haft ett flertal besök under hösten. I slutet av oktober kom mina kära språkvetarvänner Anna och Tova hit. På ankomstdagen, en torsdag, hann vi inte med så mycket mer än att äta lunch hemma och äta kvällsmat ute på favoritcrêperiet på min gata (som dock provades för första gången då), samt en liten kvällspromenad på Promenade des Anglais, eftersom jag var tvungen att gå i skolan på eftermiddagen. Tjejerna fick alltså lov att klara sig lite själva, men det gick galant - de hade ju varandra.

Dagen efter fick de stå ut med mig, och mina ordvitsar, desto mer. Vi åkte nämligen på dagsutflykt till Cannes, och det Cannes man skoja om Cannes ni tro. Vi hade riktig tur med vädret. Dagen innan hade regnet öst ner, men under vår utflykt sken solen från blo himmel, så starkt att vi fick inse att sommaren inte hade lämnat Rivieran än. Det var ju trots allt bara den 23:e oktober... Vi hade en mysig dag i filmstjärnestaden (även om det var brist på just filmstjärnor vid denna tid på året), och vandrade bland annat runt i hamnen och spanade in roliga båtnamn, åt lunch på stranden, doppade fötterna och önskade att vi tänkt på att ta med badkläder, spanade in utsikten från fortet på kullen samt spatserade på La Croisette (deras motsvarighet till Promenade des Anglais). Medan vi på eftermiddagen satt och väntade på bussen hem var vi tvungna att sista minuten-ordvitsa lite, det vill säga helt enkelt droppa de ord vi kom på med Cannes (Cannes-ibal, Cannes-loni, Cannes-on osv...). Hemmagjord couscoussallad och vin stod kvällen för, innan jag tog med mina besökare till favorithaket Jonathans, där de fick prova de gröna, brinnande crack-shots jag skrivit om tidigare. Allt för att få se hur jag har det!

En annan sak som brukar hända då och då i vardagen i Nice är att den gode Simon, också kallad vår ryske slav Nikolaj (fråga mig inte varför), kommer och lagar frukost. Så också denna helg. Tova och Anna fick sig alltså ett riktigt skrovmål innan vi gav oss ut på rundvandring i Nice. Fast först passade vi på att ta det där efterlängtade doppet i Medelhavet... Sedan besteg vi utsiktskullen, vandrade ner till hamnen och kikade runt i gamla stan. En glass från Fenocchio var ett måste, liksom provsmakning av lokala specialiteter från René Socca på kvällen. Lite fransk filmtittning på kvällen, och sen var det dags för de två att packa ihop weekendväskorna igen. Det var trist att säga hejdå vid flyget dagen därpå, men när jag på flygplatsen hittade en gråtande klasskamrat som precis hade skickat sin pojkvän med samma flyg kändes det inte som en lika stor grej längre... När jag sen fick veta att en annan klasskompis hade fått en sten i ansiktet när hon var ute och klättrade kändes mitt problem nästintill petitessartat. Jag försökte muntra upp dem i stället, och skulle jag någon gång behöva uppmuntran så har jag alltid min fina coloc till det.

Demain et un autre jour

2009-12-11T17:03:00.004+01:00

Sa sager man tydligen har nere i Frankrike. Ungefar som sydfransosernas motsvarighet pa spanjorernas "manana manana" (okej, det har ar ett kasst tangentbord som inte far nagra bokstaver ratt, varken pa svenska eller spanska uppenbarligen...). "I morgon och en annan dag" - ett uttryck som passar en standigt forsenad Lovisa alldeles utmarkt. Om jag brukade vara lite sen forut sa ar det ingenting mot nu, for har ar ju alla andra ocksa det! Nar Lisa (den enda i klassen som alltid ar senare an mig) kommer inspringandes i klassrummet fem minuter efter tankt lektionstid, sager var larare (so, for ovrigt sjalv precis kommit innanfor dorren) "Pas de panique Lisa, nous sommes en France!"; alltsa stressa inte ihjal dig, vi ar ju i Frankrike.

Det hander sa mycket har hela tiden, och jag vet inte hur jag ska hinna med allt jag vill innan det blir dags att aka hem. Nio dagar kvar nu tydligen... Usch och fy! Sa har bra som vi har haft det i Nice denna termin ar det val tveksamt om jag kan sla i framtiden. Det har helt enkelt bara varit valdigt... Nice, saklart.

Nu ar det en megatenta pa mandag med all grammatik vi har lart oss under hela terminen, samt flera tusen glosor, och sa lite oversattning... Det blir alltsa huvudsysselsattningen i helgen (forutom att Hanna forhoppningsvis kommer hit, om fransmannen inte ar sa brakiga med tagen - de strejkar som vanligt). Skont ar i alla fall att jag redan har klarat av tva delkurser VG - litteratur och fonetik/uttal, men det ar den har det mesta hanger pa for hela slutkursen. bast att jag gar hem och borjar klippa ut gloskort!

Förströelse, förresten

2009-11-24T17:57:00.002+01:00

När jag la upp bilderna från Harry Potter-maskeraden glömde jag ju att länka till det här youtube-klippet: vårt favorittidsfördriv. Den där melodin kan vi driva varandra till vansinne med... Kolla bara!

Voilà ma vie

2009-11-06T16:03:00.010+01:00

Den första upptäckarlustan har börjat lägga sig lite, och det känns som att man har kommit in i vardagslunken. Inte för att vardagen i Nice är densamma som vardagen hemma i Sverige förstås! Man umgås med klassen på ett helt annat sätt här än hemma - här har vi ju i stort sett bara varandra. Det blir en hel del matlagning hemma hos varandra, vilket jag och Elin har blivit sjukt bortskämda med den sista tiden. Lite fest också förstås... Lägger upp några bilder här under för att sammanfatta hur de senaste veckornas vardag i Nice har sett ut...

Emil lagade mat hos oss - lyxig kantarellsås

Den fina vinkorken jag fick av Lisa innan jag åkte har fått komma till användning - man kan ju faktiskt inte dricka upp allt på en gång, vad du än säger Lisa...

Vi har provat musslorna på restaurangen i botten av vårt hus också - klart godkända!

Jag älskar den här bilden från Jonathans - den är inte särskilt välkomponerad, men de fyra olika ansiktsuttrycken är klockrena

Mycket snack och lite verkstad, men till sist lagade vi faktiskt den där löksoppan. Och den blev god!

Lite grammatikplugg på soltaket

Svampstuvning - höstens stora internskämt

Är inte utsikten från vårt vardagsrum ganska fantastisk?

Hmm, ett medvetet genomgående tema kan tyckas. Men nej, det var bara en slump att de flesta bilderna var på mat eller vin - väldigt representativt dock.

Paris je t'aime

2009-11-06T14:17:00.000+01:00

Jag har förstås varit och hälsat på käraste Hanna i Paris också. Jag smet lite tidigare från fonetiklektionen en torsdageftermiddag, och åkte tåg i fem och en halv timmar (fast först blev jag lite utskälld på stationen och fick böta 5 euro för att jag hade skrivit ut min biljett fel - typiskt Frankrike). Hanna mötte mig på Gare de Lyon och vi hann med en av de sista metrosarna hem... Det blev massa prat och catching up om vad som händer på olika håll i Frankrike förstås, och sen somnade vi i hennes bäddsoffa.

Hanna började jobba tidigt på fredagen, så jag fick sova ut och träffa hennes kombos (fyra tjejer från Jönköping) på morgonen. Sen begav jag mig ut i favoritstaden och träffade Natia, en georgisk tjej som jag känner från språkskolan under min förra veva i Frankrike, för en fika. När Hanna slutade jobbet på eftermiddagen möttes vi upp i Montmartre, och besökte Fête des Vendonges - skördefesten för årets nya vin. Vi gick runt bland stånden från olika delar av Frankrike och kikade, provade lite ost och grejer också, och köpte varsitt glas rosé. Det finns fyra små vinplantage kvar i Paris, alla i Montmartre, och en som man kunde besöka låg sjukt konstigt till: på innergården till ett sjukhus. Vi gissar dock att vinet därifrån blir sjukt gott;)

Vi åt lite löksoppa à la francaise också på ett ställe på kullen som såg trevligt ut (vi kunde till och med sitta utomhus - dock med jackor på), men som hade världens tjurigaste servitris. Jaja, tänkte vi, det är ju ändå Paris. Sedan tog vi bussen hem genom den regniga huvudstaden. Bussen gick hela vägen ned till Hannas kvarter, så vi fick se mycket fint på vägen. På kvällen tänkte vi gå på bio, men orkade inte vänta på nästa föreställning, så det blev mini-bio hemma hos Hanna med godis i stället.

På lördagen försökte jag få tag på Linuz, vilket inte var det lättaste. Hans telefon hade nämligen blivit stulen på science po., men till sist loggade han in på internet och vi kunde bestämma möte. Vi sågs i närheten av Hannas hus, och tog tunnelbanan tillsammans bort till Hannas jobb. Cojean heter stället som Hanna jobbar på, och de har "nyttig" snabbmat till försäljning. Jag provade färskpressad apelsin- och morotsjuice, bön- och kycklingsallad samt chèvre- och tomatsmörgås. Helt okej, men lite dyrt. Linuz var mycket skeptisk till att äta nyttig mat, vilket kanske syns på bilden.

Sedan fick jag klara mig själv igen, för Linuz skulle på fäktningskurs (jag vet, visst är det helt otroligt - och han får högskolepoäng för det!) och Hanna återgick till jobbet efter sin lunchrast med oss. Paris är dock inte direkt stället man har tråkigt på, så jag roade mig ganska bra med att gå i affärer i Les Halles och strosa runt på Ile St Louis. På kvällen var tanken att vi återigen skulle träffa Linuz, och kanske hänga med hans gäng från Maison Suèdoise ut, men telefonproblemet gjorde att vi gick om varandra på Cité universitaire. Hur gjorde man egentligen före mobiltelefonens tid?

Jag och Hanna åkte själva bort till Place d'Italie i stället, och försökte hitta den trevliga baskiska restaurangen jag var på en gång i tiden. Med hjälp av mitt braiga minne kom vi faktiskt dit, men lördagkväll som det var kom vi knappt in genom dörren. På restaurangen mittemot - Chez les filles - var det bara fem minuters väntan, så efter lite häng i baren fick vi ett fönsterbord och en trevlig trerättersmeny för typ 14 euro. Och varsitt glas vin förstås. Det var roligt att restaurangen hette Chez les filles, för den supertrevliga servitrisen kallade oss för les filles hela tiden. Vous voudriez du café les filles? et cetera. Mycket lyckad sista kväll ändå...

Morgonen därpå mötte vi i alla fall upp Linuz, och han och Hanna följde mig till Gare de Lyon, varifrån mitt tåg gick vid ettiden. Den här gången hade jag en rätt utskriven biljett, så det största problemet var att säga hejdå. Nu hoppas jag på lite makt-pakt-sekt-besök här nere i Nice snarast!

Frukostklubben

2009-11-05T15:47:00.003+01:00

Snälla Simon har varit hem till mig och Elin och lagat frukost i form av pocherade ägg, bacon m.m. flera gånger, och igår vaknade jag av att Elin ropade "Jag har gjort pannkakor! Kom och ät frukost". Idag var det Katarina som skämde bort oss: amerikanska pannkakor med lönnsirap, och färska jordgubbar och blåbär från marknaden. Jag kan nog vänja mig vid det här livet...

'arry Potter

2009-11-02T15:48:00.012+01:00

Hannas avskedsfest med Harry Potter-tema, uppe i min och Elins lägenhet. Alla hade ansträngt sig så himla mycket att vi knappt kände igen varandra. Här behövs nog inte så mycket mer ord - vi låter bilderna tala.

Mög-Hanna

2009-11-02T14:47:00.009+01:00

Om jag ska försöka vara kronologisk och fylla i de mesta av den senaste månadens luckor så är det väl ungefär här någonstans som jag borde nämna Mög-Hanna. Hanna är en skåning som gick på vår skola, men inte i vår klass. Eftersom hon på olika sätt kände eller hade koppling till flera i vår klass lyckades hon nästla sig in i svenskgänget rätt bra, trots att hon är ”halv-dansk”. Mög är ett av få ord jag kan på skånska (det har jag lärt mig i Mysteriet på Greveholm), vilket ledde till Hannas nya epitet. Inte helt välförtjänt kanske (mög betyder skit), för Hanna är en ganska trevlig prick.

Hon följde med oss och åt tapas en gång, vilket gav mig namnet Tapas-Lovisa. Jag, Elin, Simon och Hanna var på badutflykt till en mysig liten strand på Cap Ferrat en dag också, men här gavs faktiskt inga smeknamn, och vi gick till hennes lägenhet på fest, där Pastisen flödade. Det var under inflytande av denna som jag fick för mig att vi borde ha en avskedsfest för Hanna innan hon åkte tillbaka till Sverige. Sagt och gjort, dagen efter påbörjades planerandet av en maskerad med Harry Potter-tema. Alla som var med (vi var på tacolunch hos Axina och Emma uppe i ”bergen”) blev genast engagerade i det hela, och hela veckan upptogs sedan av letande efter utstyrslar och så vidare.

När jag var i Paris över helgen och Elin hemma i Sverige på bröllop fick Hanna vara lägenhetsvakt – ett jobb hon skötte galant. Hon bodde kvar hos oss någon dag tills hennes flyg skulle gå, så det kändes lite tomt utan någon som pratade skånska efter att hon hade åkt. Avskedsfesten blev en succé i alla fall: se bilder i nästa inlägg. Kom till Uppsala och prata skånska med mig när du får tid, Mög-Hanna.

Tåg till Italien

2009-11-02T13:14:00.011+01:00

Nice ligger verkligen bra till. Vi har en hel massa vackra och intressanta städer här på Rivieran, sedan Monaco inte långt bort och så den italienska gränsen alldeles i närheten. Med ca en timmes tågresa kom vi till den italienska staden Ventimiglia (eller Ventimile som den heter på franska), precis på andra sidan gränsen. Det var den omtalade fredagsmarknaden som lockade (men i slutändan var det på andra ställen vi gjorde flest fynd). 2 kilometer med kläder, skor och prylar utefter strandvägen - vem kan säga nej till det? Vi spenderade förmiddagen där, undersökandes läderbälten och prutandes på väskor. Jag blev ett par skor rikare och tio euro fattigare.

Vi fick dela upp oss lite under shoppingen eftersom vi var ganska många från klassen som åkte, men till lunch möttes vi upp igen. Vi hamnade på en restaurang med inglasad terrass: inget som rekommenderas när det är kanske 28 grader ute. Min lasagne var helt okej i alla fall, och tiramisun till efterrätt riktigt god. Servitrisen var i en klass för sig - hon pratade jättefort på italiensska och förolämpade en av killarna från klassen flertalet gånger. Mycket intressant upplevelse! Det kändes att vi hade passerat franska gränsen, trots att den bara var någon kilometer bort.

På eftermiddagen gick jag och Elin runt i lite småaffärer, och hittade en del trevliga saker. Vi promenerade upp på en kulle i den gamla delen av stan också, och fick en underbar vy över havet och hela staden. Medelhavet alltså! La vita e bella.

Monaco mais moins de monnaie

2009-10-26T15:32:00.012+01:00

Eftersom det ligger så bra till så har vi ju självklart varit i Monaco också. Jag åkte dit med Katarina, Anna och Matilda från klassen, samt Matildas italienska kompis Giulia, som var på besök. Det var en sån där dag som bara var härlig och helt perfekt, utan någon direkt anledning. Vi hade varken guidebok eller någon tid att passa, så vi kunde strosa runt och upptäcka staden/staten precis i den takt vi ville. Efter den timmeslånga bussresan dit var vi alla lite sega, men besöket i den vackra lilla japanska trädgården gav oss krafter.

Vi åt medhavd lunch på en trottoarkant med utsikt över havet och skämtade om att det var det som var den omtalade Monacolyxen. Det var en jättestor båtmässa den helgen, och det ville vi ju förstås kolla in. Det visade sig sedan vara ett ganska högt inträdespris, så vi kände att vi lika gärna kunde se på utifrån. Tälten runt mässan gjorde dock att hela hamnen skymdes, så i slutändan såg vi mindre av Monacos lyxbåtar när det var mässa än vad vi antagligen skulle ha gjort om det hade varit en vanlig dag. Däremot såg vi lyxiga bilar och en gubbe som vi inbillar oss är känd.

Monaco är nog bilar för många, och vi hittade en fin liten staty av en gubbe som står lutad mot en gammal racerbil, och bäst av allt: man fick plats att sitta i bilen! Många foton där alltså. Efter de skojerierna återstod dagens prövning, nämligen att gå i alla trappor uppför bergssidan upp till det gamla slottet (som var kanonfint – haha). Vi motiverade oss med tanken på Nutella, och det gick vägen. Självklart var vi tvungna att belöna oss med just detta, så ett crêperie var det första vi letade upp när vi befann oss på toppen. Jag gillade nästan den delen av staden bäst. Det fanns mysiga små gator och gränder, och säkert ett av de stiligaste postkontor jag har sett. Det var också här uppe någonstans som jag och Matilda bestämde oss för att starta ett företag i framtiden, som ska designa fruktiga underkläder, badkläder och accessoarer. Kanske om vi båda bor i Paris till våren?

Det var även dagen då vi gillade att ta spegel-bilder och planerade framtida pojkvänsbilar och boendeorter... För att ha råd med dessa planer tyckte vi dock att ett besök på Casinot vore på sin plats, men det var lättare sagt än gjort. Först hittade vi knappt ingången på grund av förvirrande skyltning (det är kanske inte meningen att man ska gå dit utan bara åka limousin), och väl inne i lyxhuset visade det sig att den "riktiga" delen var avstängd för amatörer. Vi tittade lite på toaletten, som inte var lyxigare än någon annanstans, och de enarmade banditerna och gick ut i solen igen. Fem trötta men nöjda tjejer somnade på bussen hem.

Le vin et la vache

2009-10-26T12:08:00.003+01:00

France Langue, som min skola heter, brukar ordna utflykter två gånger i veckan, men ibland händer det saker i skolans lokaler också. En torsdagkväll ordnades det vinprovning för oss elever, och det var en riktig hit. Läraren Samuel hade köpt in lite olika sorters vin, och så gick han igenom hur man tar sig an ett vin. Först ska man titta på vinet och försöka bestämma vad det har för färg. "Skivan" överst kan ha en annan. Ett rött vin med gojs i är inte ett bra vin. Sedan ska man lukta, och även där försöka bestämma vad det liknar. Lite körsbärsaktigt kom vi till exempel fram till med det första vi fick prova. Samma sak när man smakar förstås. Efter första smutten skakar man om lite så att vinet syresätts, och den andra klunken smakar då helt annorlunda. Det var en snabbskola i vinprovning det.

Samuel hade lagt fram lite böcker om vin också som vi kunde bläddra i under kvällen. Det fanns också charkuterier och olika sorters franska ostar som blev väldigt uppskattade (särskilt en nästan flytande chèvre – mmm!). När en del hade börjat droppa av lärde Samuel ut en fransk dryckeslek: la vache. Man sitter i ring med varsitt glas, och alla får ett nummer. Den första säger "Je suis la vache numéro un sans taches, et j'appelle la vache numéro ( ) avec ( ) taches" (jag är ko nummer ett utan fläckar, och jag kallar på ko nummer ( ) med ( ) fläckar), och så går det runt bordet. Varje gång man säger fel får man ta en klunk. Att råka säga "Je suis une tache" är tydligen att erkänna att man är lite korkad.

Apropå att dricka vin i skolan förresten, så har vi börjat med en ny kurs nu som heter Civilisation (typ realia). Just nu håller vi på att gå igenom olika regioner i Frankrike, och när några av oss gjorde redovisningar i torsdags bjöds det på godsaker. Julia, som pratade om Alsace, hade med sig ett trevligt Alsacevin, och jag som hade Lorraine tog med mig en sylt gjord på speciella lorrenska plommon (Mirabelle). Vi fick dessutom sjunga en traditionell sång om Lorraine och se en snutt ur en ny film om Nord – Pas-de-Calais. Inte pjåkig lektion kan jag säga! Så får det gärna fortsätta resten av terminen. Nu håller vi tummarna inför fredagens litteratur-tenta…

Mat och strandhäng

2009-10-21T17:25:00.018+02:00

Den där utlovade uppdateringen ja...

För några veckor sen tog vi vår lediga onsdag för att åka ett gäng till Antibes. Lokaltrafiken här är ju sjukt billig, så man åker vart man vill i regionen för bara en euro. Vi tog alltså bussen en och en halv timme efter kusten (det hade tagit typ en kvart med tåget, men är man snål så är man), och så kom vi fram till den mysiga lilla kuststaden. Vi kikade runt lite i gamla stan, och så hittade vi en marknad som tydligen ska vara den bästa på hela Rivieran. De sålde allt möjligt i matväg, från korvar till ost och soltorkade tomater, och dessutom kryddor, tvål och annat lokalproducerat.

Sedan gick vi ut mot det som hägrade mest: sandstranden. Vi tog tydligen inte den bästa stranden, så det var lite halvskitigt, men det var ändå väldigt najs att för en gångs skull få sticka ner fötterna i sanden (tydligen är det sandstrand på hela Rivieran, utom i just Nice. Lite besviken man blev när man kom ner hit...). Vi hängde på stranden hela eftermiddagen, och det spelades både schack och backgammon direkt i sanden. Lite matsäck och efterrätt från kiosken och vår dag var gjord! När man väl kom hem och hade sand i skorna, badkläderna och i väskorna så insåg vi att det här med stenstrand kanske inte var helt fel ändå.

Antibes matmarknad

Emil provsmakar soltorkade tomater

Gamla delen av Antibes

Schack

Improviserat backgammon

Doppargänget

Signe de vie

2009-10-16T16:59:00.005+02:00

Jag lever, jag lovar!

Internet i skolan har krånglat lite, och jag börjar tycka att det är jobbigt att släpa med sig datorn på axeln hela tiden... Men nu ska jag ta igen allt försummat bloggande, och det med råge! Tänkte sätta mig i helgen och skriva typ tio inlägg om vad jag har haft för mig de senaste veckorna (Monaco, Ventimiglia, Paris m.m.) för att sedan ladda upp allt i skolan på måndag. Det finns nämligen mycket ledig tid efter att ha fått fonetiktentan avklarad idag. Jag kände mig rätt säker, eftersom jag har läst en del fonetik förut, och sen är det faktiskt inte så himla krångligt. Vi firar med att Emil lagar middag till mig och Elin ikväll, och sen går vi nog till Jonathans som vanligt. Jag saknar lite att ta en traditionsenlig fika på Storken dock, för att sen köra järnet på nån av nationerna... Ni kanske får komma hit och ge mig lite Uppsalavibbar hörrni? Fast Nice går verkligen inte av för hackor. nej, dags att gå hem och städa.

Tålamod tills på måndag kära vänner!

Sneakpeak från Italiendagen för nån vecka sen...

Peut-etri

2009-09-21T14:10:00.005+02:00

Jag har haft lite Uppsalalängtan faktiskt. Inte vanlig hemlängtan, det har jag väldigt sällan; jag har alltid lätt att vänja mig vid nya platser och snabbt känna mig hemma. Dels är det det vanliga: jag saknar folk hemifrån. Det gjorde jag när jag flyttade till Frankrike förra gången också, men då var det ju precis efter studenten och alla reste åt olika håll. Det är lite annorlunda nu, eftersom jag verkligen hade en fast punkt i Uppsala, så det känns som att ha lämnat något mer konkret den här gången. Jag saknar lite nationslivet också, för än har vi inte hittat något klockrent uteställe här (dock många trevliga pubar), och nationspriserna förstås. Fast mest att gå på gasque faktiskt=) Jag tror dock att jag har lyckats övertala ma coloc att ha någon typ av cocktailparty sen, så det får bli substitut.

Som en liten ljuspunkt i hemmafunderingarna (och regnovädret!) var det dock riktigt härligt att få träffa Petri igen! Han har varit här över helgen för att hänga med sitt gamla internationella gäng, men han kom förbi min lägenhet en sväng i fredags. Vi åt camembertmackor och pratade gamla minnen, men mest blev det förstås ordvitstävling. Elin fick nog lite mer förståelse för hur jag är i alla fall, haha.

Les specialités nicoises

2009-09-18T15:19:00.007+02:00

Skolan brukar ordna lite aperitifkvällar då och då, och igår var vi några från klassen som hängde med på en sån. Vi hade länge tänkt prova socca och andra nicoanska specialiteter, så nu slog vi på stort och tog allt på en gång! Jag, Elin, Katarina och Emil köpte varsin tallrik, och så delade vi på de olika sakerna. Det var farcis (små fyllda grönsaker), socca (kikärtspannkakor), beignets (som små munkar eller nåt friterat i alla fall, med fisk eller annan fyllning) och pissaladière (pizzadeg med lök, ansjovis och svarta oliver). Jag gillade faktiskt det mesta, även om det var lite speciellt. Efterrätten gick kanske inte hem lika bra. Det var som en kaka, men med spenatfyllning i mitten och florsocker på toppen. Det låter ännu konstigare än vad det var, men en bit var fortfarande lagom. Vi pratade lite med några amerikaner och en ryska som satt vid samma bord, men annars blir det tyvärr ganska mycket svenskhäng och svenskprat. Bättring utlovas!

Vi tog en liten promenix i gamla stan efter allt ätande, och kom på att det bästa vi kunde göra var att äta lite till. Det blev en tur till favoritglasstället Fenocchio. Caramel beurre salé och confiture de lait provade jag den här gången. De andra tyckte att min caramel-glass var konstig, och den är ju lite salt, men jag (som älskar sådan salt karamellsmet från Bretagne) tyckte att den var helt underbar. Vi sprang på Simon, och bestämde oss för att följa med hem till honom. Där hängde vi resten av kvällen, med ett annat gäng från klassen. Jag och Elin lyckades hitta hem tack vare Simons vägbeskrivning; annars hade vi nog varit lite perdues faktiskt.

Je pleure quand il pleut

2009-09-18T15:05:00.005+02:00

Vädret är emot oss. När man åker ner till Nice för att plugga förväntar man sig ju sol och bad, och det fick vi de två första veckorna. Nu har det regnat flera dagar, och då är det inget duggregn vi pratar om utan riktigt ösregn med mullrande åska och blixtar över stan. Bort bort bort! De planerade utflykterna fick vänta, så nu ser den här helgen ganska tom ut än så länge. Vi håller tummarna för att vädergudarna kommer på bättre tankar helt enkelt!

De tappra morgondopparna vågade sig ut en av dessa dagar, men kom hem dyngsura och lite småsura. Elin och Katarina trollade dock fram lite pannkakor, och jag ställde fram tillbehör. Svampstuvning, Nutella eller äppelmos fanns att välja på. Mmm! Vi lyckas alltså roa oss ändå...

Regnig ordvitskonversation på facebook:

Jag: Lovisa n'aime pas la pluie

Natalie: Je pleure quand il pleut

Hanna: Hier il a plu et ca ne m'a pas plu

Jag: Ca ne ma pas plu non plus!

Zut!

2009-09-18T14:43:00.002+02:00

I Frankrike innebär tydligen "ingen centrifugering" inte heller någon tömning av vatten... Ojojoj sa vårt lägenhetsgolv, och ajajaj sa Elin som fick skura.

Le temps qui passe

2009-09-14T15:41:00.012+02:00

Det har nu gått två veckor sedan jag kom hit till Nice, men det känns som att jag har varit här mycket längre. Man har redan hittat in i någon sorts vardagslunk, fast ändå med lite semesterfeeling. Hur kan man känna annat när man går runt i sommarklänning och ser palmer på vägen till skolan? Snart blir det ännu mer vardag dock. Anna hittade ett gym som verkade nästan för bra för att vara sant. För 90 euro får man gå på hur många olika pass man vill, alltifrån vanlig jympa till karate och hiphop. Enda kruxet är att man måste ha ett läkarintyg, så det ska vi försöka fixa i veckan. Jag har inte internet hemma än heller, men efter att jag i fredags skaffade ett bankkonto (det verkade definitivt för bra för att vara sant: man fick 30 euro insatt på kontot, och 15 euro på ett sparkonto, bara sådär) så borde det också gå att fixa ganska snart.

Helgen har varit ganska lugn. I fredags provade jag, Elin och Katarina att gå på flamencokurs. Det var roligt att få klappra lite med klackarna, men det där vridandet med händerna förstod jag mig verkligen inte på. Det var roligt en gång, men jag satsar nog på det där gymmet ändå. På dagen var jag förresten med några från klassen upp till findelen Cimiez och gick på Matissemuséet. De hade en speciell Matisse-Rodin-utställning som vi inte ville missa. Muséet var helt okej, men det finaste var parken runt omkring med en massa olivträd. Där satt vi med varsin glass ett bra tag.

I lördags hade jag äntligen tid att gå runt på stan lite för mig själv, så då gick jag runt i affärerna efter den stora gatan Jean Médecin och letade efter shorts. Hur kan jag inte ha tagit med mig ett par sådana? Annars har jag faktiskt varit duktig och hållit mig ifrån shoppingen hittills... Men det blir det nog snart ändring på, när nästa studiebidrag kommer kanske. Nu har det varit väldigt mycket utgifter så här i början, därav lugnet.

I lördags kväll möttes vi upp ett stort gäng i hamnen för Lou Festin duo Puort (La fête du port); hamnfesten (eller porrfesten, som Emil tyckte lät bättre). Det var en massa tjolabaloo i hamnen, med små minikarnevaltåg som gick runt bland marknadsstånden. När det blivit riktigt mörkt var det fyrverkerier också. Mycket tjusigt! Vid tolvtiden gick vi hem till Jenny, en tjej som läste den här kursen i våras (samtidigt som Petri alltså), och förfestade lite innan vi gick ut på Pompeji, ett ställe här i gamla stan. Det var en väldigt trevlig kväll, som slutade vid fyrasnåret...

Söndagen var slapp: jag gick upp jättesent, åt fransk chokladig frukost och promenerade lite utefter Promenade des Anglais. Lite mulet väder och till och med några regndroppar för en gångs skull. Det vill vi inte se igen. Om jag ska hinna med att prova alla glassorter tänkte jag att jag fick skärpa mig, så igår blev det en kula vit choklad och en med nutellasmak. Det fanns lite dåligt med lediga bord, så jag satte mig med en fransk tant och pratade lite. Hon bodde här i Nice, och sa att hon aldrig skulle köpa glass någon annanstans, så nu känns mitt beslut ännu bättre.

A plus!

Qu'est-ce qui se passe?

2009-09-10T15:32:00.014+02:00

Då sitter jag i skolan som vanligt, efter att återigen ha släpat med mig datorn hit för att kunna skriva lite blogg, och vad ser jag? Inte en enda kommentar på det senaste inlägget! Nu får ni skärpa er;)

I söndags var det någon slags Nice-dag här, med marknadsstånd och aktiviteter här och var. Det såldes gammaldags sylt och andra hemgjorda produkter, och mellan de olika torgen i gamla stan cirkulerade en grupp fransoser och fransyskor som dansade traditionell nicoisisk dans. De hade på sig jättefina gammaldags dräkter från regionen, och till och med bihanget av barn var klädda likadant.

Måndag och tisdag har jag gått i skolan som vanligt. Måndagar är den enda dagen då vi har två lektioner, en 9 - 11 och en 16 - 17.30, annars är det 16 - 17.30 som gäller (tisdagar och torsdagar). Vi har lite läxor att göra till varje gång, men är inte direkt överbelastade. Det finns alltså mycket tid till att bada och upptäcka staden.

I tisdags passade vi på att utnyttja studentpriserna på Jonathans, det där "hemliga" stället jag skrev om sist. Vi fick in stora ölbägare till vårt bord, och visste inte riktigt om det var fransmännen bredvid som bjöd eller om man liksom fick såna så fort man kom in, men det visade sig att de helt enkelt hade hamnat på fel bord. Då hade vi i alla fall redan börjat dricka, och tro det eller ej, jag fick i mig hela stopet med öl utan problem. Jag kanske börjar lära mig? Då är det bara vinet och kaffet kvar då. Sen spelade vi bingo igen, och svenskarna var riktigt på hugget. Matilda tog hem den första raden, och Anna två rader. De vann varsin kupong på 7,5 euro att dricka för nästkommande kväll, så det tackade de ju förstås inte nej till. Det känns som att det här kan bli vårt stammisställe...

Igår, onsdag, var vi helt lediga från skolan, så då hade vi lite picknick uppe på samma kulle som förra gången, Colline du chateau. utsikten därifrån är verkligen helt fantastisk! Vi lekte lite lekar som förra gången, men låg mest och tog det lugnt. Sen gick jag och Axina ner till stranden och badade en sväng, men när det började bli lite kyligt (tro det eller ej!) gick jag hem och tog en lugn kväll med fransk TV och rabarberkompott.

I morse hängde jag med de hurtiga morgondopparna, och sen gjorde jag fonetikläxan. jag och Elin konstaterade i morse att man snabbt kommer in i nya vanor. "Det är konstigt att det inte känns mer konstigt" sa hon, och jag förstår precis hur hon menar.

Allumer le feu

2009-09-08T18:03:00.005+02:00

Vi var förresten ute i fredags. Vi gick lite fram och tillbaka, men höjdpunkten var ett konstigt ställe vi hittade där man var tvungen att ringa på för att få komma in. Vi drack brinnande drinkar och spelade bingo med jordnötsskal. På tisdagar har de studentkvällar med extra låga priser, så då ska vi definitivt dit. Har vi tur kanske det finns några riktiga fransmän där också...

Grasse et glace (eller "Le parfum")

2009-09-08T15:43:00.013+02:00

Som jag skrev sist så skulle vi på utflykt i lördags. Det var jag och Elin, och så Emil och Katarina från klassen som följde med en grupp från skolan hela dagen. En lärare, Samuel, var med och guidade oss, och jag och Katarina satt typ hela bussfärden och frågade ut honom om en massa ord som vi ville veta vad de betydde. Grasse är i alla fall en jättemysig stad uppe i bergen, med utsikt ner mot havet vid klart väder, och en tradition av både skinnvaru- och parfymtillverkning. Konstnären Fragonard kom därifrån, och det var han som kom på att man kunde parfymera de illaluktande skinnhandskarna för en trevligare upplevelkse, vilket gav det stora parfymföretaget Fragonard sitt namn. Vi besökte Fragonards parfymfabrik, som fortfarande använder maskiner från 1920-talet. Riktigt coolt! Jag och Katarina hittade varsin parfymsort som vi gillade, och köpte dem för hälften av vanligt butikspris. Juste un baiser heter min, bara en kyss. Sen besökte vi konstnären Fragonards museum, och vandrade runt lite grann. Riktigt härlig dag! Förresten, om någon av er har läst Parfymen (eller sett filmen för den delen) så utspelar sig rätt mycket av den i just Grasse.

När vi kom tillbaka till Nice på kvällen åt vi middag på varsina håll, och möttes sedan upp igen senare på kvällen för glass. Vid mitt och Elins torg ligger nämligen det som sägs vara Nices bästa glassbar: Fenoccio. De har 96 glassorter, allt från coca cola och tuggummi till avokado och tomat & basilika. Jag fortsatte i parfymtemat och tog en bägare med lavendel och ros. Mmm! Jag tänker mig att om jag äter en glass med två kulor varje vecka tills vi flyttar härifrån så ska jag nog hinna prova det viktigaste...

Blague

2009-09-07T14:09:00.003+02:00

Quelle reine passait tout son temps au WC?

- Marie en toilette!

Älska Carambar, godiset med skämt och gåtor på insidan av pappret.

Nouvelle vie à vieux Nice

2009-09-04T14:35:00.010+02:00

Ca y est! Jag är framme i Nice sedan flera dagar. Jag har varken skaffat internet eller franskt telefonkort än, så det har blivit lite dåligt med uppdateringar hem, men nu ska jag försöka ändra på det. Har släpat med mig datorn till skolan idag, och där finns det gratis wi-fi. Tyvärr hade jag inte lagt in några bilder på datorn än, men jag lägger nog till det i nästa veva.

Jag kan ju i alla fall börja med att berätta lite om hur jag har det...

När jag kom till flygplatsen vid halv sex i söndags morse träffade jag på ganska många från klassen, bland annat Elin som jag skulle dela lägenhet med. Vi satt ganska nära varandra i planet allihop också, och när vi kom fram gjorde vissa av oss sällskap på bussarna in till stan. Jag och Elin visste bara att gatan, rue du pont vieux, låg i gamla stan, men inte så mycket mer än så. Från stans busstation visade det sig dock vara jättenära hem till oss, även om vägen kändes lång när vi släpade på tre väskor var (med Norwegian får man ha med sig totalt 50 kg, underbart!).
Vi blev mötta av de två spanjorer som då bodde i lägenheten, och de fick bära upp våra väskor. tur det, eftersom vi bor på femte våningen (sjätte enligt svenska mått) utan hiss. Resten av dagen spenderade jag och Elin på stranden, med varsin baguette förstås. På kvällen mötte vi upp de andra svenskarna som kommit med samma plan och gick ut och åt på en av de många restaurangerna vid Cours Saleya, typ mattorget i gamla stan. Det var väl kanske här som det började gå upp för mig och Elin att vi bor riktigt bra, och har nära till allt.

Dagen efter morgondoppade några från klassen, och vid två möttes gänget från kvällen innan för att bestiga den stora kullen där man har utsikt över hela staden och vattnet. Underbart vackert! Vi tappade bort varandra lite grann på vägen upp, men sen hade vi i alla fall picknick ihop och lekte lite "lära känna varandra-lekar". På kvällen städade jag och Elin lite i lägenheten, för det måste spanjorerna ha "glömt". Sen gick vi hela vägen bort till ett stort Carrefour, där vi handlade lite basvaror. Jag tror att jag ska tillägna maten några egna inlägg senare. Det var rätt tungt på tillbakavägen med alla kassar, och då hade vi som tur är inte behövt köpa vattenflaskor. Kranvattnet här är helt okej nämligen.

Klasslekar. Bild lånad av Emma i klassen.

I tisdags började skolan, men inte förrän kl 16, så innan det hann vi ner till marknaden för att köpa lite kronärtskockor, som vi kokade och hade med att dippa i majonnäs på picknick i en park med några kursare. Det verkar bli mycket av sånt, och inte mig emot! Första dagen i skolan var rätt lugn, med information om staden, tips om billiga matbutiker, tjuvar att akta sig för osv... Skolan verkar väldigt bra, och lärarna likaså. Onsdag och torsdag har vi haft flera föreläsningar, liksom idag, och nu verkar både fonetiken, konversationen, grammatiken och litteraturen vara igång på riktigt. Vi har fått lite läxor inom varje ämne till nästa vecka.

Igår var vi förresten och åt på creperiet/mouleriet som ligger i botten på vårt hus. Jag åt en paysanne (champinjoner, bacon, lök och grädde), och så drack vi riktig fransk cidre brut till förstås. Två kvällar har några från klassen varit över och sett på film hos oss också. Min dator är ju inte mycket att titta på direkt, men jag hade med mig en hög franska filmer i alla fall. Vi ska nof förflytt filmtittandet till två tjejer som bor i en etta tillsammans men har stor TV och DVD-spelare i stället.

Nu sitter jag som sagt i skolan och skriver, och snart ska jag och Elin gå hem och laga fransk löksoppa. I morgon far vi på utflykt till Grasse, parfymstaden uppe i bergen.

A tout à l'heure tout le monde!

Feta fransyskor

2009-08-15T22:57:00.003+02:00

Känslorna har gått fram och tillbaka på jobbet idag. Dels känner jag att jag är rätt färdig där för i sommar, samtidigt som jag kommer att sakna pappa, farbror, brorsan, farmor och lillkusinen. Ibland, om jag hör någon låt på radio (ex "Human" med The Killers - kongressminnen), får jag lite Uppsalaångest och inser hur jobbigt det kommer att bli att säga hejdå till alla. Vissa stunder ser jag bara så mycket fram emot Frankrike, och kommer på mig själv med att planera vad jag ska äta till frukost i Nice (jag vet, jag är knäpp). Och ibland får jag "Feta fransyskor" på hjärnan.

Feta fransyskor
som svettas om fötterna,
de trampar druvor
som sedan ska jäsas till vin.
Transpirationen viktig é,
ty den ge
fin bouquet.
Vårtor och svampar följer me'
men vad gör väl de'?

För vi vill ha vin,
vill ha vin,
vill ha mera vin,
även om följderna blir
att vi må lida pin.
Flaskan och glaset gått i sin.
Fyll på vin, mera vin!
Tror ni att vi är fyllesvin?
Ja! Fast större!

Le temps des cerises

2009-08-09T17:32:00.002+02:00

Ni kanske funderar över bloggnamnet förresten, eller adressen, eller bakgrunden. Låt mig förklara:

La vie en rose, livet i rosa, är en sång av Edith Piaf (och i Sverige även namnet på filmen om henne - i Frankrike heter filmen La Môme, den lilla sparven). Det här ska ju som ni vet inte handla om rosa utan om Frankrike, ergo La vie en France.

När jag hade skapat bloggen skulle jag välja vilken adress den ska finnas på. Lavieenfrance var såklart upptaget, liksom laviefrancaise, lafrance, frankrike, fransyskan osv... Frankrikebloggen kändes lite tråkigt, men då kom jag på det. Vad är jag om inte en Frankrikenörd? Att adressen dessutom kan verka anspela på Norden är ju bara ett plus för en nordist som mig ...

Och så bakgrunden då. Varför körsbär, vad har det med Frankrike att göra? Det var så enkelt som att det var den finaste bakgrunden jag hittade (på underbara och gratis The cutest blog on the block) just nu, och det är mycket möjligt att den byts ut senare. Min kärlek till körsbär tog dock fart förra gången jag bodde i Frankrike, så helt ologiskt är det inte. Det är kanske lite ironiskt att jag tycker så mycket om körsbärsmönster när jag inte ens tål att själv äta dem, men jag tycker helt enkelt att de är vackra och har fin estetisk form. Min samling av körsbärsgrejer består hittills av ett par ljusgula tygskor med körsbärsmönster (inhandlade i Paris), en ljusgul blus med körsbärsmönster och ett halsband med ett körsbärshänge (också ett Parisfynd), men något säger mig att den kommer att öka successivt. Min dröm är en väska jag hittade i en av designaffärerna på Ile St-Louis för länge sedan, men den fanns tyvärr inte kvar när jag hade pengar. En dag ska jag dock äga en sådan röd lackväska, formad som två körsbär med skaften ihop som handtag. En dag ska den bli min. Le temps des cerises.

Följ min blogg med bloglovin

Bonne nouvelle

2009-08-09T17:11:00.000+02:00

Bonne nouvelle, god nyhet, heter en tunnelbanestation i Paris. Det måste ju vara ett av de roligaste stationsnamnen i historien. Har dock ingen aning om den verkliga historien (bakom alltså). Jag har också fått goda nyheter; antagningsbesked nummer två kom i torsdags, och jag var äntligen antagen till Franska 1 i Nice via Mälardalens högskola. Youpie! Det betyder att jag får återvända till mitt kära Frankrike så snart som den 31 augusti, men också att jag får anledning att skapa den här bloggen, som jag så länge gått och klurat på. Jag kommer att fortsätta att skriva lite i min vanliga blogg ändå, men främst kommer det nog fototrissas där. Eftersom man som blogger-användare inte har obegränsat med bildutrymme (och jag misstänker att det kommer att fotas en hel del det närmaste året) tänkte jag att Frankrikeresan skulle föräras med en helt egen blogg. Från och med den första september kommer det här att fungera som min resedagbok, så kika gärna in lite då och då!