onsdag 26 maj 2010

Sedan sist

Har det inte hänt någonting i Frankrike sedan i december, undrar folk. Självklart har det gjort det. Jag har bara inte fått mig att skriva om det än. Nu kommer dock hela historien, i korta episoder åt gången förstås, annars orkar väl ingen läsa (och jag antagligen inte skriva allt heller). Några korta kapitel för att ni ska hänga med sammanfattar jag genom dessa tre S:

Sysselsättning:

Jag åkte ju hit med målsättningen att skaffa ett jobb, men så blev det inte riktigt. Jag jobbade ordentligt på mitt CV, och min lärare från Nice, Nicole, korrekturläste och godkände både det och mitt personliga brev, eller lettre de motivation som man säger på franska. Jag var nöjd med slutresultatet. Jag delade ut en hel del CV:n, både på slumpmässigt utvalda ställen jag gick förbi som såg trevliga ut och på ställen där det satt annonserat i fönstren att de sökte folk. Jag sökte mest i butiker, men även en del hotell. Jag var på några arbetsintervjuer också, men från hostelet ringde de inte ens tillbaka veckan efter som utlovat, och butiksjobbet i St Germain gjorde jag nog bort mig från genom att tänka som en svensk.

Till sist tröttnade jag på sökandet, av många anledningar, och bestämde mig för att hitta en annan lösning. Nu har jag precis börjat studera på en språkskola, vilket förhoppningsvis ger mig lite CSN snart, men främst lite rutin i vardagen och umgänge med andra människor. Skolan, Accord, är väldigt seriös, och läraren jag har haft hittills är också väldigt bra. Jag hamnade, utan större förvåning, i skolans högsta grupp, men det som är lite tråkigt är att den gruppen består av alla nivåer från B2.2 och uppåt (jag borde ligga på C någonstans), så det är ändå ganska stora skillnader mellan klasskamraternas nivå på franska. Stämningen är trevlig i alla fall, och förhoppningsvis kommer jag att slita så pass mycket med grammatiken nu att det inte ska vara några problem att komma in på Översättarprogrammet i Uppsala nästa vår, vilket ju var ett av delmålen med att stanna i Frankrike även under våren.

Sovplats:
Att hitta boende i Paris är inte det lättaste. När jag anlände till Paris bodde jag två dagar hos Ag, vilket var mysigt men lite trångt - henne lägenhet är kanske 10 kvm stor, och hon har bara en enkelsäng. Därför flyttade jag vidare till Åsa, dotter till vänner till mina föräldrar - dvs ingen jag hade träffat förut, men när hon hörde att jag skulle till Paris var hon snäll och erbjöd mig sovplats hos henne. Hon har en trea precis utanför stadsmurarna, så där fick jag eget sovrum. Lyx! Efter närmare en vecka där drog flyttlasset (= jag, en stor ryggsäck, en gigantisk resväska, en liten ryggsäck, min datorväska och en handväska) vidare till Monmartre, där min italienska vän Gaia bor. Hon och hennes pojkvän skulle både resa bort ett tag, och lämnade därför generöst sin tvåa till mig. Så under en hel vecka hade jag lägenheten för mig själv (jättemysigt precis nedanför Sacre Coeur), innan pojkvännen Yago, spanjor, kom hem och delade lägenheten med mig i en vecka. När Gaia sedan kom hem, och dessutom hade sin kusin Anny med sig, då blev det trångt på riktigt. Men vi fixade det, och jag stannade där ytterligare två veckor innan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet.

Under hela den här tiden hade jag alltså letat boende. Jag letade på internet, i svenska kyrkan, i amerikanska kyrkan… Jag ringde på annonser, tittade på olika rum, och började inse att historierna jag hört om boende i Paris tyvärr tycktes vara sanna. Det finns så mycket skit! Jag förstår inte hur någon kan förvänta sig lyckas hyra ut små sketna rum som inte ens har dusch och toalett (och dessutom till hutlösa priser), men i den här staden går det visst. Jag gav mig i alla fall inte, och till sista hittade jag en annons på anslagstavlan i amerikanska kyrkan som gav resultat. Jag föll för den på en gång. Utsikt över hela stan, inkluderat Eiffeltornet och Sacre Coeur. Det kallar jag att bo i Paris!

Sinne:
Jag måste börja med att säga att jag är sjukt imponerad över de av mina vänner som har lyckats göra sådant här tidigare (Hanna i Paris, Lotta i London osv). Jag pallade inte trycket. Visst, jag gav inte upp helt och åkte hem, men jag satsade inte helhjärtat på att verkligen få vilket jobb som helst. Jag ville helt enkelt inte det. Vissa trivs säkert jättebra med att vara servitriser eller liknande, men det är verkligen inte min grej, och jag visste att jag inte skulle trivas här med ett sådant arbete.

Det var ganska tunga veckor när jag befann mig helt själv, och bara gick runt med mina CV:n. Jag blev galen av att inte träffa människor! Eller ja, självklart träffade jag människor om dagarna, men jag längtade efter en vardag, med rutiner, umgänge, uppgifter osv… Det trodde jag nog inte ens att jag skulle säga om mig själv, men att gå sysslolös var tråkigt! Katarina och Ag, de jag har umgåtts med mest de här månaderna, har ju egna saker att göra också. Katarina jobb i sin au pair-familj och Ag en massa tentor och inlämningar till sin filosofi… Nu är ensamhetens tid förbi i alla fall, för i skolan träffar jag folk varje dag, och flera av dem i klassen/från skolan har jag redan hunnit hitta på saker med på eftermiddagarna. Det känns bra! Och filosofin det löser sig verkar fortfarande fungera...

Utsikt från mitt fönster

1 kommentarer:

Julia sa...

Jag tycker du är helt fantastiskt modig Lovisa som vågade ge dig av. Sådant imponerar på mig för jag vet att jag förmodligen aldrig skulle kunna göra det. Kram!