tisdag 11 maj 2010

En lång väg hem

Jag och Elin hade en hektiskt morgon - helt i onödan skulle det visa sig. Vi hade inte riktigt hunnit få ordning på allt i lägenheten när vår hyresvärd kom, så han fick se på medan jag sopade undan det sista och Elin sprang över med lite grejer till sin nya lägenhet (hon skulle komma tillbaka efter jul). Sedan kom det stora provet: att få ned våra fyra stora väskor för de fem våningarna. Jag knegade på, och Elin kom tillbaka precis i tid för att springa till flygplatsbussen. Den hann vi också med precis i tid, men när den gick sakta blev vi lite oroliga ändå. Skulle vi missa incheckningen? Vi fick ett lugnande telefonsamtal som sa att vårt flyg var lite försenat, så det var antagligen ingen fara. Väl framme sprang vi genom flygplatsen, checkade in, och såg när vi var färdiga att klockan var precis fem över elva, 45 minuter innan flyget skulel gå. Vi hade alltså hunnit på minuten. Flyget skulle vara femtio minuter sent, så vi stannade kvar vid incheckningsområdet för att prata lite med de av våra vänner som skulle ta Köpenhamnsflyget, en timme senare än oss. Helt plötsligt ser jag hur tavlan slår om, och det inte längre står “mer information kommer” utan “planerad avgång 22.50”. Vi trodde att det var ett skämt, vårt flyg kunde ju inte vara elva timmar försenat, men jo. Vi hade alltså en hel dag att spendera på flygplatsen. Spännande!

Tur i oturen var ändå att större delen av klassen skulle med samma flyg till Stockholm, så vi fick definitivt kvalitetstid tillsammans den dagen. Flygbolaget bjöd på matkuponger iaf, och det fanns gratis trådlöst internet på flygplatsen, så vi klarade oss rätt bra. Det visade sig att vårt flyg aldrig hade lyft från Arlanda den morgonen, eftersom en passagerare hade sett gnistor i ena motorn. Planet evakuerades genast, och ställdes undan för reparation. Inga andra plan fanns dock lediga, men mot kvällen fick de loss ett flygplan i Norge, som kunde hämta upp passagerarna i Stockholm, flyga dem till Nice, ladda om och flyga hem oss till Sverige. Vi kom fram tolv timmar senare än beräknat, dvs tre på natten. De flesta som hade skjuts inplanerad fick försöka ordna sådan på nytt, för inte många kunde åka och hämta då när de började jobba några timmar senare, vilket exempelvis gällde min pappa. Katarinas pappa hämtade hem henne till Uppsala, och jag fick skjuts med dem. Jag väckte Lotta mitt i natten, och kom hem till henne klockan fem på morgonen. Inte ultimat, men där stod en bäddad soffa och väntade på mig. Jag har nog aldrig sovit så gott som den natten. På köpet fick jag tid att umgås med Lotta hela måndagen, och när pappa kom förbi och hämtade mig på kvällen hade det gått mer än ett dygn sedan jag egentligen skulle ha varit hemma på landet. Definitivt den största försening jag har varit med om, men jag är ändå på något sätt glad att det gick som det gick.



0 kommentarer: