Berlina och Parisa

Bara för att jag precis har lärt mig att göra såna här tjusiga collage så kommer här en liten bildbomb av Linas besök hos mig i Paris i somras...

När nöden kallar

När man bor på ca 9 kvm finns det inte mycket utrymme för sådant man i vanliga fall är van vid, såsom mer än två stolar, en köksfläkt, eller en toalettdörr. Ja, jag bor med toaletten mitt i rummet. Det må låta lite udda, men det finns en hel del fördelar också:

• Jag behöver inte pausa om jag ska gå på toa när jag ser en film
• Om telefonen ringer når jag den nästan var den än ligger i rummet
• Jag kan se det svepande ljuset från Eiffeltornet på kvällen samtidigt som jag sitter och filosoferar på toaletten
• Jag behöver inte vara rädd att dörren ska gå i baklås
• Det är en dörr mindre att ta sig igenom när man precis kommer hem och är meganödig

En stor nackdel fortfarande: när man har besök. Det finns ingen dörr!

Historien som nästan fick Ag att kissa på sig av skratt

Apropå arbetssökandet jag skrev om tidigare, så hade jag en väldigt intressant upplevelse via telefon, som jag tyckte behövde föräras med ett eget inlägg. En man från ett hotell hade fått mitt CV och ringde för att boka in en intervju några dagar senare. Han började ställa lite frågor redan på telefon, och ville att jag skulle berätta lite om mig själv. Inga problem. Jag la fram mitt stora språkintresse (och språkkunskaper inte minst!) och lite annat. Sedan gick konversationen, översatt från franska förstås, ungefär som följer.


Gubbe: Hur klär du dig?
Jag: Ja,, jag brukar oftast ha klänning eller kjol.
Gubbe: Äger du någon minikjol?
Jag: Ööh, ja, kanske
(jag tänker att det får jag väl lov att införskaffa i värsta fall)
Gubbe: Brukar du använda trosor?
Jag: Ja, självklart!
(hoppas naivt att han bara vill försäkra sig om en eventuell anställd ska klä sig propert, som på seriösa hotell)
Gubbe: Skulle du kunna tänka dig att inte ha det när du arbetar?
Jag: Öööööööööh, om du ställer såna frågor så tror jag inte att det är ett arbete som intresserar mig.
Gubbe: *klick*

HAN la på! Kunde inte jag åtminstone ha fått den rätten efter ett sådant samtal? Så här i efterhand skrattar jag mest åt det. Vilka människor det finns…

Sedan sist

Har det inte hänt någonting i Frankrike sedan i december, undrar folk. Självklart har det gjort det. Jag har bara inte fått mig att skriva om det än. Nu kommer dock hela historien, i korta episoder åt gången förstås, annars orkar väl ingen läsa (och jag antagligen inte skriva allt heller). Några korta kapitel för att ni ska hänga med sammanfattar jag genom dessa tre S:

Sysselsättning:

Jag åkte ju hit med målsättningen att skaffa ett jobb, men så blev det inte riktigt. Jag jobbade ordentligt på mitt CV, och min lärare från Nice, Nicole, korrekturläste och godkände både det och mitt personliga brev, eller lettre de motivation som man säger på franska. Jag var nöjd med slutresultatet. Jag delade ut en hel del CV:n, både på slumpmässigt utvalda ställen jag gick förbi som såg trevliga ut och på ställen där det satt annonserat i fönstren att de sökte folk. Jag sökte mest i butiker, men även en del hotell. Jag var på några arbetsintervjuer också, men från hostelet ringde de inte ens tillbaka veckan efter som utlovat, och butiksjobbet i St Germain gjorde jag nog bort mig från genom att tänka som en svensk.

Till sist tröttnade jag på sökandet, av många anledningar, och bestämde mig för att hitta en annan lösning. Nu har jag precis börjat studera på en språkskola, vilket förhoppningsvis ger mig lite CSN snart, men främst lite rutin i vardagen och umgänge med andra människor. Skolan, Accord, är väldigt seriös, och läraren jag har haft hittills är också väldigt bra. Jag hamnade, utan större förvåning, i skolans högsta grupp, men det som är lite tråkigt är att den gruppen består av alla nivåer från B2.2 och uppåt (jag borde ligga på C någonstans), så det är ändå ganska stora skillnader mellan klasskamraternas nivå på franska. Stämningen är trevlig i alla fall, och förhoppningsvis kommer jag att slita så pass mycket med grammatiken nu att det inte ska vara några problem att komma in på Översättarprogrammet i Uppsala nästa vår, vilket ju var ett av delmålen med att stanna i Frankrike även under våren.

Sovplats:

Att hitta boende i Paris är inte det lättaste. När jag anlände till Paris bodde jag två dagar hos Ag, vilket var mysigt men lite trångt - henne lägenhet är kanske 10 kvm stor, och hon har bara en enkelsäng. Därför flyttade jag vidare till Åsa, dotter till vänner till mina föräldrar - dvs ingen jag hade träffat förut, men när hon hörde att jag skulle till Paris var hon snäll och erbjöd mig sovplats hos henne. Hon har en trea precis utanför stadsmurarna, så där fick jag eget sovrum. Lyx! Efter närmare en vecka där drog flyttlasset (= jag, en stor ryggsäck, en gigantisk resväska, en liten ryggsäck, min datorväska och en handväska) vidare till Monmartre, där min italienska vän Gaia bor. Hon och hennes pojkvän skulle både resa bort ett tag, och lämnade därför generöst sin tvåa till mig. Så under en hel vecka hade jag lägenheten för mig själv (jättemysigt precis nedanför Sacre Coeur), innan pojkvännen Yago, spanjor, kom hem och delade lägenheten med mig i en vecka. När Gaia sedan kom hem, och dessutom hade sin kusin Anny med sig, då blev det trångt på riktigt. Men vi fixade det, och jag stannade där ytterligare två veckor innan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet.

Under hela den här tiden hade jag alltså letat boende. Jag letade på internet, i svenska kyrkan, i amerikanska kyrkan… Jag ringde på annonser, tittade på olika rum, och började inse att historierna jag hört om boende i Paris tyvärr tycktes vara sanna. Det finns så mycket skit! Jag förstår inte hur någon kan förvänta sig lyckas hyra ut små sketna rum som inte ens har dusch och toalett (och dessutom till hutlösa priser), men i den här staden går det visst. Jag gav mig i alla fall inte, och till sista hittade jag en annons på anslagstavlan i amerikanska kyrkan som gav resultat. Jag föll för den på en gång. Utsikt över hela stan, inkluderat Eiffeltornet och Sacre Coeur. Det kallar jag att bo i Paris!

Sinne:

Jag måste börja med att säga att jag är sjukt imponerad över de av mina vänner som har lyckats göra sådant här tidigare (Hanna i Paris, Lotta i London osv). Jag pallade inte trycket. Visst, jag gav inte upp helt och åkte hem, men jag satsade inte helhjärtat på att verkligen få vilket jobb som helst. Jag ville helt enkelt inte det. Vissa trivs säkert jättebra med att vara servitriser eller liknande, men det är verkligen inte min grej, och jag visste att jag inte skulle trivas här med ett sådant arbete.

Det var ganska tunga veckor när jag befann mig helt själv, och bara gick runt med mina CV:n. Jag blev galen av att inte träffa människor! Eller ja, självklart träffade jag människor om dagarna, men jag längtade efter en vardag, med rutiner, umgänge, uppgifter osv… Det trodde jag nog inte ens att jag skulle säga om mig själv, men att gå sysslolös var tråkigt! Katarina och Ag, de jag har umgåtts med mest de här månaderna, har ju egna saker att göra också. Katarina jobb i sin au pair-familj och Ag en massa tentor och inlämningar till sin filosofi… Nu är ensamhetens tid förbi i alla fall, för i skolan träffar jag folk varje dag, och flera av dem i klassen/från skolan har jag redan hunnit hitta på saker med på eftermiddagarna. Det känns bra! Och filosofin det löser sig verkar fortfarande fungera...

Utsikt från mitt fönster

En lång väg hem

Jag och Elin hade en hektiskt morgon - helt i onödan skulle det visa sig. Vi hade inte riktigt hunnit få ordning på allt i lägenheten när vår hyresvärd kom, så han fick se på medan jag sopade undan det sista och Elin sprang över med lite grejer till sin nya lägenhet (hon skulle komma tillbaka efter jul). Sedan kom det stora provet: att få ned våra fyra stora väskor för de fem våningarna. Jag knegade på, och Elin kom tillbaka precis i tid för att springa till flygplatsbussen. Den hann vi också med precis i tid, men när den gick sakta blev vi lite oroliga ändå. Skulle vi missa incheckningen? Vi fick ett lugnande telefonsamtal som sa att vårt flyg var lite försenat, så det var antagligen ingen fara. Väl framme sprang vi genom flygplatsen, checkade in, och såg när vi var färdiga att klockan var precis fem över elva, 45 minuter innan flyget skulel gå. Vi hade alltså hunnit på minuten. Flyget skulle vara femtio minuter sent, så vi stannade kvar vid incheckningsområdet för att prata lite med de av våra vänner som skulle ta Köpenhamnsflyget, en timme senare än oss. Helt plötsligt ser jag hur tavlan slår om, och det inte längre står “mer information kommer” utan “planerad avgång 22.50”. Vi trodde att det var ett skämt, vårt flyg kunde ju inte vara elva timmar försenat, men jo. Vi hade alltså en hel dag att spendera på flygplatsen. Spännande!

Tur i oturen var ändå att större delen av klassen skulle med samma flyg till Stockholm, så vi fick definitivt kvalitetstid tillsammans den dagen. Flygbolaget bjöd på matkuponger iaf, och det fanns gratis trådlöst internet på flygplatsen, så vi klarade oss rätt bra. Det visade sig att vårt flyg aldrig hade lyft från Arlanda den morgonen, eftersom en passagerare hade sett gnistor i ena motorn. Planet evakuerades genast, och ställdes undan för reparation. Inga andra plan fanns dock lediga, men mot kvällen fick de loss ett flygplan i Norge, som kunde hämta upp passagerarna i Stockholm, flyga dem till Nice, ladda om och flyga hem oss till Sverige. Vi kom fram tolv timmar senare än beräknat, dvs tre på natten. De flesta som hade skjuts inplanerad fick försöka ordna sådan på nytt, för inte många kunde åka och hämta då när de började jobba några timmar senare, vilket exempelvis gällde min pappa. Katarinas pappa hämtade hem henne till Uppsala, och jag fick skjuts med dem. Jag väckte Lotta mitt i natten, och kom hem till henne klockan fem på morgonen. Inte ultimat, men där stod en bäddad soffa och väntade på mig. Jag har nog aldrig sovit så gott som den natten. På köpet fick jag tid att umgås med Lotta hela måndagen, och när pappa kom förbi och hämtade mig på kvällen hade det gått mer än ett dygn sedan jag egentligen skulle ha varit hemma på landet. Definitivt den största försening jag har varit med om, men jag är ändå på något sätt glad att det gick som det gick.

En sista dag i Nice...

Sista dagen i Nice, och snön låg kvar lite här och var. Med sådant väder tyckte vi att vi ändå lika gärna kunde lämna Rivieran och åka hem till Sverige. Först fanns det dock några sista minuten-klappar att inhandla och sista minuten-turistmonument att besöka. Jag drog på mig de nya, fina stövlarna och för första gången den hösten vinterjackan (snällt av min pappa att släpa dit den så att jag kunde få annvända den en dag, haha), och gick ut på stan för sista gången. Jag hade fått för mig att jag skulle komma hem till Sverige med ny stil, så det blev en sväng till frisören. Jag kom ut nöjd, med platt hår och lugg. Jag mötte upp Alexandra för att gå till den rysk-ortodoxa kyrkan. Ingen av oss hade nämligen besökt den än, och det är en av Nice stora landmärken. Det finns många ryssar på Rivieran, vilket har lett till att de i Nice har byggt den största rysk-ortodoxa katedralen utanför Rysslands gränser (eller om det var församlingens storlek…). Fin är den i alla fall.

Hem och panikpacka lite mer, sen var det dags för middag. Anna, Matilda, Martina, Emma och jaghade bestämt oss för att prova Pelican’s, en mysig pizzarestaurang vi gick förbi nästan varje dag. Det tog hur lång tid som helst att få beställa, eftersom restaurangen var full, men när vi väl fick maten var den god. Jag passade på att äntligen äta en riktig Salade NiVoise. Som avslut på kvällen gick vi till Jonathan’s. Inte för en sista crack, det var redan gjort, utan för att prova deras giraffer - höga mixertillbringare med kran, och valfri drink inuti. Vi beställde en giraff med “1789” (jag och Anna hade precis gjort ett specialarbete om franska revolutionen). Den var lite blåsörjig till färgen, men rätt god. Roligast var ändå att få hälla upp i allas glas med den lilla kranen på sidan. Efter en sista bingo med jordnötsskal drog vi oss alla hemåt - det fanns ännu mer panikpackning att ta tag i (samt mitt och Elins lilla julklappsbyte), och tidigt morgonen därpå skulle vi lämna våra lägenheter.

Avskedsfest nr 2

Då hade vi sett skolan för kanske sista gången, men än fanns det avsked att ta. Några skulle åka hem på lördagen och några på söndagen, så vi bestämde oss för gemensamt klassavsked på fredagskvällen. De flesta spenderade nog dagen med att försöka packa, städa och annat tråkigt. Jag åkte och köpte en ny torkställning, för den hade förstås gått sönder, med hopp om att hyresvärden skulle tycka att vi var duktiga och inte bry sig om att vi även hade råkat tappa något glas i diskhon. När jag var ute på stan tittade skinnstövlarna jag så länge spanat på uppfordrande på mig, som om de ville säga att det var sista chansen, och helt plötsligt stod jag där en tusenlapp fattigare (jag låg redan på minus) och med en stor kasse i handen (jag hade redan svårt att packa ner mina befintliga ägodelar). Smart drag*.

På kvällen möttes de flesta klasskamrater upp på restaurang Safari på Cours Saleya, där vi hade ett stort långbord bokat. Vi åt gott och drack vin, och Katarina delade till allas förtjusning ut ett litet citathäfte hon hade knåpat ihop, med roliga saker folk i klassen sagt under månaderna som gått. Efter trevlig middag gick jag och Elin hem för att hämta och lämna lite saker, medan de flesta andra tog en sväng förbi Jonathan’s för en sista crack (det hade vi gjort kvällen innan, bingo också). Döm om vår förvåning när vi kommer upp i lägenheten och ser snö på andra sidan fönstret! Nog för att vi befann oss i närheten av Alperna, men snö i Nice ser man mycket sällan. Folk var som galna på gatorna, hade snöbollskrig och filmade allt med mobilkameror. Det hade tydligen inte snöat i stan på fem år, och det var hela 23 år sedan snön dessutom låg kvar efter natten.

Vi gick ut i kaoset och halkade bort till Paganini-lägenheten där det vankades fest. Nu var det både klassen, några andra från skolan samt lite löst folk där, och vi höll på till långt in på småtimmarna. Jag hade tillverkat en egen Mina vänner-bok, med både klassiska och mer Frankrikeanpassade frågor, och fick under kvällen mina kära klasskamrater att både besvara frågorna och rita självporträtt. Som pricken över i satte jag på varje sida ett eller flera klistermärken som passade personen i fråga. Jag är mycket nöjd måste jag säga! Det är såna minnen som man kan glädjas åt under en lång tid efteråt, och det gillar jag. Hände det något annat spännande under kvällen? Köket blev ett dansgolv, vi gjorde miniluciatåg inför några fransmän med värmeljus i händerna och Matilda väckte (antagligen) grannarna med sin operastämma. Precis som det ska vara alltså!

 

* Skinnstövlarna visade sig senare faktiskt vara ett riktigt bra köp, för utan dem hade mina fötter knappast överlevt den strängaste vintern i mannaminne. Och så är de ju himla snygga också.